Amerikansk standard är det rätta

Såg ett program på svt tror jag att det var häromdagen som jag inte kan släppa. Jag återkommer hela tiden i tankarna till programmet. Tyvärr kunde jag inte följa det så bra eftersom F var vaken, men programmet gick lite i bakgrunden medans vi lekte. Skulle jättegärna vilja se det igen för jag blev riktigt förbannad. Fan att de kan få hålla på som dom gör. Amerikanerna.

Det handlade om ett callcenter i Indien. Ett av alla callcenters som USA har utomlands. Undra hur många som finns? Varför har man sin support utomlands? Jo, det är billigare. Billigare för det USAägda företaget. Okej, de ger arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. Men är det verkligen rätt? Är det verkligen rätt att företaget sen går in och och "hjärntvättar" de som ska få jobba på callcentret. De som arbetade där skulle gå i skola för att bli amerikaniserade. De skulle lära sig att tala rätt. En sliskig engelska. De skulle lära sig den amerikanska standarden. Det rätta standarden. Att alla i hela USA har sköna mjuka persikofärgade frottehanddukar i sina badrum. Att alla i hela USA har hem som i katalogen som gick runt i klassrummet. En Bloomingdaleskatalog. Stora höga härliga sängar som det nästan behövdes stegar för att komma upp i. Bäddade med mjuka fluffiga täcken och kuddar. Alla var rika och lyckliga. Det visades härliga bilder på familjer med äppelskinder som drack coca-cola. Det var så man skulle ha det och det är så man får det om man tar sitt pick och pack och flyttar till det härliga fria landet. Yeah right!

Lärararen var så vidrig. Hon klankade ner på deras livstil som var fel och dålig och fick dem att framstå som dumma och idioter. Det var ju den amerikanska livstilen som var den enda rätta att leva.

Det var det en kille man fick följa hade som dröm. Att få leva den amerikanska drömmen. Han var verkligen besatt av att bli rik. Besatt. Det var inte radio eller musik han hade på när han kom hem efter att ha arbetat på callcentret. Det var ett band som gick om och om igen med en monoton röst som talade om att han var lycklig att skulle bli framgångsrik och framförallt snuskigt rik. Samma monotona röst talade när han sov. Ni vet ett sånt där band som Chandler i vänner hade när han försökte sluta röka...When you wake up you will not want to take a cigarette, When you wake up you will not want to take a cigarette...överallt på väggarna i lägenheten fanns det nedklottrat på papper hans drömmar. Bilder på motorcykeln, bilen, huset...

Den drömmen skulle bli sann den 26:de oktober 2006 det var då han skulle köpa motorcykeln, bilen, huset...huset? jag menar paradiset. Det var den dagen ha skulle bli så rik att han skulle kunna köpa hela Amerika Det var den dagen han skulle bli lycklig. Men är det verkligen lycka? Är den amerikanska drömmen verkligen den rätta? Har det inte gått riktigt snett om man tror på det? Det är så sorgligt.

Idag är det den 29 November 2008 och jag undrar hur det gick för killen. Blev han någonsin lycklig. Riktigt lycklig. Hoppas det.