måndag 31 mars 2008

Jo, det kan det...













...verkligen bli. Bättre alltså. Det kan alltid bli bättre. Just nu sitter jag brevid ett snustorrt gammalt lavendelträd, som tyvärr inte överlevde denna vinter, den ser verkligen sorglig ut. Stackarn. Överallt ligger här torra plantor som jag inte orkade ta hand om i höstas. Skyller helt klart på foglossningen, inte av att jag var slö eller så.

Men jag ser till min lycka att mina tidlösalökar överlevt. Fasta och fina. Ska gräva ner dom bums. , jag ska ta med dem till mamma. Får gräva ner dem under plommonträdet tillsammans med lammöronen.

Jag längtar efter att få börja göra fint här på balkongen. I år ska jag verkligen försöka fixa någon slags spalje, så att vi kan få fina klängiga blommor. Helst en som blommar hela sommaren och hösten. Spalje, jag vill ha en snygg. Armeringsjärn kanske. Det får fixas. A måste ju också få sina smultron, måste utöka dem ännu mer i år och tomaterna. Sen ska blomlådorna fyllas till bredden och höjden av blommor och kryddor.

Jag och F kommer bo på balkongen dagtid. Ja fast, sen när jag hämtat A på dagis lär det ju bli en del saft, glass och fruktstunder på eftermiddagen också. Det är väl lika bra att servera middagen på balkongen och flytta ut FATBOY så kan jag ju sova här också.

Fint! Äntligen vår och snart sommar. Nu måste jag jobba på mina fräknar och sen iväg för att hämta hem A. Hej!

Oj, vad vi har det skönt

Jag försöker läsa. Men det går inte. Jag försöker läsa Mustafa Cans underbara bok om sin fina mamma. Men det går inte. Istället för att titta ner i boken tittar jag upp hela tiden. Jag tittar upp på en sol som värmer något otroligt skönt. Hoppas jag får fräknar.

Jag och F har det riktigt skönt här på våran lilla balkong. Sitter med ett stort glas te och en kaka, som jag verkligen inte borde ta men det gör hela den här stunden ännu bättre. F nöjer sig med att ligga skönt i sin hårdlift och sova. Han har magen full med god fet mjölk och nybytt blöja. Kan det bli bättre?

söndag 30 mars 2008

Vårrus

Idag har det ju verkligen varit kanonväder. Nu minns jag hur skönt det känns när solen värmer kroppen. Hur det känns när man tittar upp mot solen med slutna ögonlock. Man blir ju yr.

A blev vårvild. Hahaha när vi kom ut ur affären idag, höll tanterna på att tappa hakan och gubbarna käpparna. De trodde att nu är botten nådd. Kriminaliteten har gått ännu längre ner i åldrarna. De ser en liten vilding med min lilla handväska springa ut ur affären som om han hade hela personalen efter sig. Visserligen hoppandes, skuttandes och superlycklig.

Tanterna och gubbarna tänker, Väskryckare!!! En liten hoppande och tjolahoppskuttande väskryckare med sånt där hemskt häng på jeansen. Ta honom. Ring polisen!

Ja, nu är det väl ändå vår. A har vårrusat precis som kossorna.

#@&%#!?

Godmorgon! God morgon? Nja, ganska trött men det är morgon. En ny dag och den är faktiskt ganska god. Solen lyser genom Apple-märket på skärmen. Härligt!

F sover äntligen efter att ha hållit mig och K vaken genom hela natten. , nu mamma överdriver jag men från 03-06 så är det vakentid. Det har varit mycket skrik. Mycket skrik. Inget har varit skönt för honom. Jo, i 5 min eller högst en halvtimme sen måste man byta ställning och innan man kommer på vilken ställning han vill ha för den stunden så skriker han som en galning, eller så provar man med bröstet, nej det var nappen han ville ha. Stackars grannar. Undrar om F håller dom vakna? Än så länge har ingen pyjamasklädd ringt på dörren. När han är nöjd så charmar han en totalt med leenden och skrattgurgel den lilla rackarungen.

Jag tänker på de föräldrar som tappar huvudet. Förlorar förståndet totalt och skakar sin lilla bebis som bara skriker och skriker för att få den tyst. Hur tänker man då? Ja, tydligen inte alls eftersom man inte verkar ha något vett alls i huvudet.

Det är så sorgligt att de på BVC ska behöva dela ut broschyrer till alla nyblivna föräldrar. Broschyrer som handlar om t ex hur farligt det är att skaka sin bebis. Det är ju för fan inte klok. Det borde ju för helvete vara självklart att man inte skakar eller skadar sin bebis bara för att den skriker. Jag undrar varje gång jag läser i tidningen eller ser på nyheterna om barn som skadats eller mördats av sina egna föräldrar. Sina egna föräldrar. Vilka är dessa föräldrar? Varför skaffar dessa föräldar barn överhuvudtaget.

Nu funderas det på att även införa en kurs för blivande föräldrar som handlar om just detta. Man ska aldrig, ALDRIG, skada sitt barn. Tänk att det ska behövas såna kurser. Helvete säger jag!!!!

torsdag 27 mars 2008

So You Think You Can Dance



Vi dansar och lagar mat. Vi dansar och rapar. Vi dansar och bajsar. Vi dansar och diskar. Vi dansar och sjunger. Vi dansar och somnar.

Jag och F ska nog ställa upp i någon danstävling snart.

onsdag 26 mars 2008

Du mamma...

Vi satt och tittade på nya programmet på SVT, Barnmorskorna. Hela familjen. A fick sitta med eftersom han har haft tiotusen frågor angående det här med barnafödande, navelsträngar, bebisar och BB. Programmet var ju jättebra. Vi älskar det.

Jag och K satt och fnittrade och grinade lyckligt. A skrattade åt oss och tyckte vi var tokiga. Men på något sätt så kände jag att han lugnade sig lite med alla jobbiga storebrors känslor som han har haft. Speciellt när K berättade för A att så lycklig och glad som en kille blev i programmet när han äntligen fick sin son, precis så såg han ut när A kom till oss.

Samma kille ställde sig mitt framför sin fru, hukade sig, lade armbågen på sängen och handen under hakan och tittade, lite förvirrat dock, på sin sons huvud som var på väg ut. Vi älskade killen och skrattade så vi höll på att ramla ur soffan. Allvarligt talat, han måste vara galen. Hahaha...

Efter programmet var det bums ner i sängen. Där fnittrade vi lyckligt och pratade. Så glada att vi har varann. A blev plötsligt lite allvarlig. Han började fundera på framtiden min lilla kille. Jag frågade om han ville bli pappa när han blir stor. Nääää han ville vara storebror. Det räcker. Men sen funderade han. Vem ska vara mamma då? Någon som du tycker väldigt mycket om sa jag då.

Du mamma! Jag tycker om dig, du kan vara mamma.

På riktigt?

Snart ska vi ta och bege oss ut, jag och småkillarna. Det känns så stort att säga det eller skriva det. Alltså småkillarna, barnen, ungarna, kidsen. På något konstigt sätt känns det som om vi verkligen är en familj nu. En riktig familj. Mamma Pappa och två barn. Precis som om vi inte var en familj innan med ett barn. Nu med två barn känner jag mig helt plötsligt som en riktig mamma. Men vad är det här? Vaddå på riktigt? Klart jag var en mamma bara med A också. Men det blir så stort helt plötsligt. Allt är på riktigt. Verkligt. Nu.

Men vaddå, vad är då en riktig familj? Skärpning nu. Familj. En riktig familj kan ju vara precis hur som helst. Måste det vara barn inblandat? Måste det vara mamma och pappa? Ta porttanten här i huset. För henne är nog hennes katt, familj. Nynnande Farbrorn brevid som lyssnar på radio på högsta volym har en stor familj. Hela Sveriges Radio P4. En riktig familj?

Ska ta och packa in mina, riktiga, ungar för nu ska vi ut i snön. Ja, en av ungarna packar jag in i alla fall. Den andra lager på lager i Po.P overallen. Vi tar pulkan till Bvc tror jag.

måndag 24 mars 2008

Faster fult, moster mjukt







Nu kan jag även kalla mig Faster. Jag är en lycklig och stolt faster till...ja det får de stolta föräldrarna berätta först.

Men fy vad det låter illa. Faster. Varför klingar det så illa? Faster. Säg det högt. Faster. Faaaaaster. Det låter inte bra. Låter strängt. Usch! Fy vad orättvist, jag som har glasögon också. Jag är en faster med glasögon som gör mina ögon små och stränga.

Moster. Åhhh moster är bättre. Men det kommer jag aldrig att bli. Men just nu vet jag om en stolt moster. Moster Malin. Men hör ni vad soft det låter, Moster Malin. Vackert! Moster Malin har också glasögon. Men moster Malin låter mjukt och snällt så där kan inte glasögonen bli stränga.

Nej, det här måste jag göra något åt. Jag vill ändra faster statusen här och nu.

lördag 22 mars 2008

Älskade Arbogamamman

Låt henne sova. Låt henne inte få vakna upp för att för en snabb sekund tro att hon haft den värsta mardrömmen någonsin för att sen konstatera att mardrömmen bara fortsätter. Snälla låt henne bara få sova vidare. Nu sitter hennes älskade sambo och mamma och vakar vid hennes sida. För att vara där när hon vaknar upp till den värsta äckligaste mardrömmen. Låt henne bara få sova, för vad har hon att vakna upp till? Egentligen. Förlåt för att jag tänker så.

Hennes två underbara barn är borta. Borta för alltid.

Det gör så ont i hela min kropp när jag tänker på henne. Jag skulle aldrig överleva om det hände mina ungar något. Jag orkar inte ens läsa om det i tidningarna. Hur ska hon då kunna leva med det. Leva i det. Mardrömmarnas mardröm. Stackars stackars Arbogamamman.

Snälla väck henne inte. Låt hon få sova.

John Rambo är soptrollet














Idag har vi varit i månen. Jo, i månen. I alla fall enligt A. En blå måne var det. Det gick även ett blått tåg igenom det. Fram och tillbaka. Kungsträdgården och Hjulsta. Hit och dit åkte blåtåget men utan proggen. Vi tog blåtåget genom det blåa månlanskapet till Sumpan, där åkte vi hissraketen upp till jorden igen för att fortsätta äventyret med pendeltåget mot mormor och morfar.

Ett äventyr var det verkligen, för A hade skattjakt. Påskharen hade varit framme och gett A en massa ledtrådar. Förhoppningen var ju att i slutändan hitta ett ägg. Inget kokt eller löskokt ägg som A sa utan ett stort ägg fyllt med godis. Påskharen var så klurig att han strött ut ledtrådarna längs hela resan till mormor och morfar. Lapparna låg tex under tunnelbanesätet, fastklämd på bussen, i fickan i pappas jacka, i skon, bland mormor och morfars smultron, under eken, på röda skottkärran... ja, det var lappar lite här och där runt på stan men slutligen låg det ett ägg i mormor och morfars brevlåda. Wiiiieeeee... lycka!

Visste ni förresten att soptrollet finns på en jätteaffisch i tunnelbanan? Inte? Han ser tydligen ut som bilden ovan. A tyckte det var klockrent.

måndag 17 mars 2008

Tänk snabbt! (Tänk om...)

Jag sitter med gåshud och skriver. Lite blekare än vanligt. Befinner mig i en bubbla. Chockbubbla. Jag ser ett scenario om och om igen framför mig.

På väg hem från dagis idag tog vi bussen eftersom det regnade och snöade. När vi skulle kliva på bussen halkade A till och hamnade halvt under bussen. Jag var halvvägs in med vagnen med F och dörrarna började pysa. Precis som om de var på att stängas. Panik. Fiskade snabbt upp A med hjälp av en tjej som såg vad som hände. Tack tack tack oändligt mycket tack. Inte förren jag kliver av fattar jag vad som hänt. Håret reser sig i nacken. Jag blir så rädd. Har aldrig varit så rädd. Aldrig någonsin.

Otäckt. När jag blundar ser jag vad som kunde ha hänt. När jag tittar på A ser jag vad jag kunde ha förlorat. På en sekund.

Ögonen blir blöta. Det värker i bröstet.

Klipp klipp klipp

Igår var vi som sagt hos mina föräldrar. Det var galet länge sen vi var och hälsade på dom. Närmare bestämt julafton. Sen efter det var det inte många utflykter för min del eftersom foglossningen var så jobbig. Men nu när fogarna har blivit spacklade och fixade så gott det går, är jag ute igen.

Vädret var ju vårigt som tusan igår. Så vi var ute hela dagen. A hjälpte morfar att samla ihop alla pinnar efter att Josef varit där och klippt plommonträdet. Sen gick han nöjt med skottkärran och slängde det bakom berget. F låg och sov i vagnen. Jag fick en sekatör i handen av mamma. Det skulle hon aldrig ha gjort för den släppte jag inte förren solen gått ner. Jag klippte och rensade rabatter. Klippte buskar. Klipp klipp klipp.

Det var så härligt. Jag mår så bra av att klippa buskar. Rensa. Kratta. Pilla i jorden. Jag borde verkligen få göra det varje dag. Jag tycker det. Klipp klipp klipp.

söndag 16 mars 2008

Åka kommunalt med 18 kilo gele

För f-n vad jag vill ha körkort och bil. Om vi inte blev rapporterade till barnavårdsnämnden ikväll så lär vi väl bli det förr eller senare.

Vilken resa. My god! Hahaha...vi kan inte ha sett kloka ut. Hela pendeltågsresan från mamma och pappa gick hur bra som helst. Men vi anade ugglor i mossen.

Lilla F låg och sov i vagnen. A somnade i mitt knä. Vad skönt, båda killarna sover. Jag och K sitter och småpratar. Härligt! Jag inser då att det inte är en liten kille jag har i knät. Hur hände det här och när? A känns plötsligt gigantisk. Men herregud, han är ju jättelång. Och tung. Jag sitter och tänker hur vi ska göra när vi ska gå av. Bara F sover så. Inga problem. Sov F. Bestämmer att jag kan ta A på ryggen. Det borde inte vara så svårt. K tar ryggan och F. Men det vi inte visste eller jag i alla fall, var att A hade förvandlas till en ryggradslös geleklump. Det var ju omöjligt. Men det var försent att ändra sig för tåget ska precis till att stanna vid Älvsjö och F har vaknat ur sin sköna sömn och galskriker.

Galskriker.

Ser ni oss framför er. Jag balanserandes med den ryggradslösa geleklumpen på ryggen och K med en galskrikandes F som blir lika röd i ansiktet som färgen på overallen. Vi tittar skrattandes på varann och sneglar på tanten med det onda ögat som tittar över glasögonen på oss. Hon suckar och skakar på huvudet så tydligt att det inte går att missa vad hon anser om oss som nyblivna tvåbarnsföräldrar. Hon är inte glad åt vårt tappra försök att samla ihop våra killar som för första gången är ute på en längre tripp.

Imorgon är det jag som går till bilkörskolan här nedanför backen och anmäler mig.

torsdag 13 mars 2008

MammaBjörn efterlyses

Är det någon som vet var man kan hitta en MammaBjörn? Behöver en sådan desperat. Just nu har jag en längtan att få sitta i en MammaBjörn. K har lovat att bära omkring mig. Vagga mig. Vyssa. Sjunga lågt i mitt öra.

Tänk vad skönt de har. De lyckliga små bebisarna i sina BabyBjörn-selar. Frank är lycklig. Han har en.

söndag 9 mars 2008

Barfotagrevinnan

Här i huset går jag under namnet Barfotagrevinnan. Tanten som bor närmast porten har tydligen gett mig det namnet. Det fick jag en strömlös kväll när jag höggravid och barfota stod nere vid porten med ficklampa och försökte se vad numret till jourhavande fastighetsservice var. Tanten som bor brevid porten är rolig och ganska gaggig.

A backar alltid tre steg när hon dyker på honom. Han tycker att hon ser ut som en häxa. En väldigt snäll häxa enligt mig.

Nu ska Barfotagrevinnan amma.

Triple pepper i fin förpackning








Såg i en annons i DN att Santa Maria förnyat sig eller att de i allafall har kommit ut med nya kryddor. Serien kallas more.by santa maria. De nya burkarna är snygga. De vill man verkligen ha i kryddhyllan istället för de andra gamla mossiga burkarna. Innehållet verkar också spännande. Vad sägs om Cacao & Chili eller Wasabi & Sesame.

torsdag 6 mars 2008

Inte redo för ny spännande dag

Under A:s morgonsamling frågar dagisfröken Henrik om alla barn sovit gott och är redo för en ny spännade dag på dagis. Alla barn sträcker upp sina händer och skriker:

- JAAAAAAAAA!!!!!

Men inte A, Henrik ser detta och frågar lite på skoj om det är någon som inte har sovit gott. Alla barn sitter tysta. Sen räcker A upp sin hand. Muttrar:

- Jag har inte sovit gott. Bebisen skriker så.

Olga som precis också blivit storasyster, men då till ett par tvillingpojkar, berättar att hennes bebisar skriker minsann inte. A blänger då trött på Olga och suckar.

Smakportioner redan?

Om det ska vara så här att Frank tänker bosätta sig på mitt bröst, då får han vänja sig vid att brödsmulor, ostbitar, flingor, köttbullar och annat som regnar ner på honom när han ligger där och sover.

Det är väl kanske inte idealiskt att börja de första smakportionerna redan vid 2 veckors ålder men vad ska jag göra.

En natt med BabyBjörn

Har vi ett kolikbarn? Kan det vara så att lilla Frankie-Boy är påväg att bli ett kolikbarn. Hualiga om det skulle vara så.

Kvällarna och nätterna har börjat bli skrikiga. Lite väl skrikiga. Det enda som hjälper är att han får ligga vid bröstet eller att jag eller K går omkring i lägenheten och leker bönsyrsor. Eller vad det nu är för rolig insekt, men ni vet en sån där illgrön med konstiga ögon som vaggar i knävecken när den går. Vi drar på oss BabyBjörn och vaggar. I natt har jag inte sovit med K utan med BabyBjörn. Jag har vaggat. Har gått omkring och vaggat och sjungit på alla barnvisor jag kan. Men de har blivit ratade en efter en. Inte sjunger väl jag så illa.

Om det nu inte är kolik så ska jag inom närmsta dagarna besluta om jag ska köpa napp. För om Frankie-Boy fick sin vilja fram skulle han ligga vid mitt bröst jämnt och äta. Men han är inte hungrig jämt utan blir så förbannad när mjölken kommer när han bara vill ligga där och mystutta. Det klarar inte riktigt mina bröst nu när jag ammar igen utan amningsnapp.

Stackars A, han har inte riktigt tyckt att det varit kul att gå till dagis. Utan vill hellre vara hemma med bebisen. Men idag sa han:

- Mamma idag vill jag verkligen gå till dagis. Hämta mig sent.

Vad menar han med det?

tisdag 4 mars 2008

En rak höger

Ibland kan det bli lite rufft mellan två små bästa kompisar. Som när båda ville leka med skottkärran samtidigt. Det slutade med att A fick sin första snyting.

Så när jag kom till dagis, satt det två små vissna bästa kompisar i soffan. En med en massa papper upptryckt i näsan och den andra ledsen för att orsakat det hela. De satt där och höll om varandra och läste bok tillsammans. Samma bok.

De var så fina ihop.

måndag 3 mars 2008

Ropen skalla, amningsnapp åt alla!

Jag blir lite förbannad på en del barnmorskor och BVC-sköterskor. På sistone har jag haft en del sökningar som hamnat på min blogg. Sökordet har varit amningsnapp. När jag själv gjorde en sökning och läste vad det sas om amningsnappen blev jag häpen.

Det är verkligen så att prussiluskorna inte rekommenderar detta underverk. Amningsnappen gjorde att jag stod ut med att amma vidare. Hade inte K åkt iväg den natten och handlat nappen hade jag lagt av att amma på vänstra bröstet. För det gjorde så j-vla ont med helt söndertrassade bröstvårtor. Det var inte så härligt och njutbart att amma. Nu med amningsnappen kunde jag direkt börja amma det trasiga bröstet. Utan smärta. Jag tyckte det var jättemysigt att amma A. Jag hade inga som helst problem med honom. Nu ville jag uppleva samma med Franke.

Att höra från sin BVC-sköterska eller barnmorska när man sitter och grinar med blödande bröstvårtor, att det bara är att stå ut. Ta och badda lite bröstmjölk. Det är galet. Det är ju tortyr. Stressande. Ångestladdat varje gång ens lilla bebis skriker på mjölk. Det blockerar ju hela amningen. Jag fattar inte att det sitter så långt inne att rekommendera amningsnappen. Huvudsaken är väl att bebisen får i sig den värdefulla bröstmjölken och att mamman kan slappna av istället för att sitta och försöka tänka bort de tusen nålar som sticker henne.

Shame on you, shame on you mrs prussiluskor!!!

Jag kan varmt rekommendera amningsnappen. Faktiskt är det så att Franke har lärt sig öppna sin lilla mun bättre, han suger i sig mjölken glupskt och sover sen som en prins. Jag har sluta grina och har ingen ångest längre. Njuter igen av att amma.

Tack till min underbara nattsköterska på BB som faktiskt rekommenerade amningsnappen till mig. Shame on mina prussiluslor på BB och BVC som tyckte att badda med bröstmjölk och fortsätta att amma skulle göra susen.

söndag 2 mars 2008

Min turkosa balja


Min tekopp rymmer 6 dl. Enligt min pappa kan den inte kallas kopp.

Frank den uppriktige












Hjälp, nu har vi verkligen kört fast här! Varför ska det vara så svårt med killnamn. Just nu funderar vi starkt på namnet Frank. Vi gillar namnet Frank. Ovan har jag samlat några Frankisar men som ni ser har det smygit sig in ett blonderat svart får som får oss att tveka.

Jag gillar Frankie-boys sköna style. Vuxit upp, tack vare pappa, med Frank Zappa. Jag minns att jag snodde en plansch på en toalettsittande Frank av pappa. Den satt fint på min vägg i flickrummet. Undrar om han saknar den?

Den sista Frank här tycker jag bara är rent läskig. Visst han var duktig när det begav sig och det var ganska komiskt med hans wrestlingsförsök i USA. Så killen bjuder på sig. Det uppskattas.

Älskar inte mamma mig längre?

Precis när jag hade kommit hem från BB och allt var nytt här i familjen, då blev A sjuk. Ny storebror. Ny lillebror. Ny 2-barnspappa. Ny 2-barnsmamma. Ny familj. Vi försökte komma iordning precis som inget hade hänt men ändå hade allt förändrats.

För nya storebrorsan A blev det lite för mycket det där med att bli storebror. Stor och allt vad det innebär. Han var inte redo att bli stor. Han ville vara stor men ändå liten. A var dock en mycket stolt storebror och älskade sin lilla bror. Så pass mycket att det gjorde ont i hans mage när han skulle lämna oss på BB, när vi inte fick åka hem. Storebror A blev lite sjuk i hjärtat och magen. Varje natt kräktes han en gång och sen inget mer. Samma tid. På samma tid som han brukar gå upp och kissa.

Vi tog det väldigt lugnt när vi såg hur allt påverkade A. Vi stannade tiden. Gömde klockorna. Tryckte på pausknappen.

En kväll när K satt och läste saga för A, någon dag efter att jag kommit hem från BB, frågade plötsligt A om jag inte tyckte om honom längre. När K berättade det för mig stannade mitt hjärta. Hjärtat exploderade i bröstet. Det gjorde så frukansvärt ont. Hela kroppen hamnde i chock. Jag började tokgrina och kände mig som världens sämsta mamma. Min A får absolut inte tvivla på min kärlek till honom. Ändå gjorde han det. Han trodde att hans mamma inte tyckte om honom längre.

Det var under den här tiden jag hade superproblem med amningen. Så nu började jag verkligen ogilla amningen. Speciellt på kvällarna. Jag och K hade nämligen försökt göra så att jag skulle lägga A och läsa bok. Just för att A behövde mammamys men när amningen tog all min tid från A började min lilla kille undra om mamma verkligen tyckte om honom. Jag satt ju hela tiden i sovrummet eller i soffan och kämpade med att få lillebrorsan att suga tag, öppna munnen.

Nu har chocken lagt sig. Vi har pratat om det. Jag känner mig inte längre som världens sämsta morsa. Nu vet jag att A förstår att jag älskar honom. Tokälskar honom. Amningen funkar igen. Jag kan läsa saga. Jag kan ge A mystid. A har slutat kräkas.