Var är tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp?

På 1:a advent brukar jag börja härja. Ugnen står på dygnet runt, in och ut med julskinkor, pepparkakor, köttbullar, lussekatter och annat gott. Det är alltid bastuvarmt inomhus eftersom jag, trots att ugnen står på jämt, även hivar in vedträn i öppnaspisen. Jag går denna tid omkring och smaskar och gottar mig, klädd i linne eftersom det är så himlans varmt.

Ibland smyger jag upp en julstjärna i fönstret lite tidigare än 1:a advent. Men i år blev det inte så. Allt har liksom kommit av sig. Ugnen är tom. Jag har ingen julkänsla alls. Det står flyttkartonger över allt. Jullådorna förblir oöppnade. Det är ingen ide att plocka upp något eftersom det ska packas ner nästa helg. Fast en och annan julstjärna och tomte finns faktiskt uppe kom jag på.

Det blir till att julracea sista veckan. När vi flyttat in i det nya. Men hur ska vi hinna? Vi som hade tänkt att fira hemma lugnt och stilla. Men för att vi ska kunna fira lugnt och stilla och utan flyttkartonger mellan julgodiset och köttbullarna, har jag börjat planera. Planera. Eftersom jag är yrkesskadad har jag ju givetvis ritat upp nya lägenheten och möblerat den redan. Jag har till och med numrerat garderoberna. Märkt upp alla flyttkartonger och skrivit var de ska. Tex till garderob 7 i sovrummet. Herregud jag är värsta flyttgeneralen.

Det här ska nog gå ska ni se, sa jag och stoppade munnen full med rosa härliga skumtomtar.

Amerikansk standard är det rätta

Såg ett program på svt tror jag att det var häromdagen som jag inte kan släppa. Jag återkommer hela tiden i tankarna till programmet. Tyvärr kunde jag inte följa det så bra eftersom F var vaken, men programmet gick lite i bakgrunden medans vi lekte. Skulle jättegärna vilja se det igen för jag blev riktigt förbannad. Fan att de kan få hålla på som dom gör. Amerikanerna.

Det handlade om ett callcenter i Indien. Ett av alla callcenters som USA har utomlands. Undra hur många som finns? Varför har man sin support utomlands? Jo, det är billigare. Billigare för det USAägda företaget. Okej, de ger arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. Men är det verkligen rätt? Är det verkligen rätt att företaget sen går in och och "hjärntvättar" de som ska få jobba på callcentret. De som arbetade där skulle gå i skola för att bli amerikaniserade. De skulle lära sig att tala rätt. En sliskig engelska. De skulle lära sig den amerikanska standarden. Det rätta standarden. Att alla i hela USA har sköna mjuka persikofärgade frottehanddukar i sina badrum. Att alla i hela USA har hem som i katalogen som gick runt i klassrummet. En Bloomingdaleskatalog. Stora höga härliga sängar som det nästan behövdes stegar för att komma upp i. Bäddade med mjuka fluffiga täcken och kuddar. Alla var rika och lyckliga. Det visades härliga bilder på familjer med äppelskinder som drack coca-cola. Det var så man skulle ha det och det är så man får det om man tar sitt pick och pack och flyttar till det härliga fria landet. Yeah right!

Lärararen var så vidrig. Hon klankade ner på deras livstil som var fel och dålig och fick dem att framstå som dumma och idioter. Det var ju den amerikanska livstilen som var den enda rätta att leva.

Det var det en kille man fick följa hade som dröm. Att få leva den amerikanska drömmen. Han var verkligen besatt av att bli rik. Besatt. Det var inte radio eller musik han hade på när han kom hem efter att ha arbetat på callcentret. Det var ett band som gick om och om igen med en monoton röst som talade om att han var lycklig att skulle bli framgångsrik och framförallt snuskigt rik. Samma monotona röst talade när han sov. Ni vet ett sånt där band som Chandler i vänner hade när han försökte sluta röka...When you wake up you will not want to take a cigarette, When you wake up you will not want to take a cigarette...överallt på väggarna i lägenheten fanns det nedklottrat på papper hans drömmar. Bilder på motorcykeln, bilen, huset...

Den drömmen skulle bli sann den 26:de oktober 2006 det var då han skulle köpa motorcykeln, bilen, huset...huset? jag menar paradiset. Det var den dagen ha skulle bli så rik att han skulle kunna köpa hela Amerika Det var den dagen han skulle bli lycklig. Men är det verkligen lycka? Är den amerikanska drömmen verkligen den rätta? Har det inte gått riktigt snett om man tror på det? Det är så sorgligt.

Idag är det den 29 November 2008 och jag undrar hur det gick för killen. Blev han någonsin lycklig. Riktigt lycklig. Hoppas det.

Det kom ett sms...

"Hej igår kl. 08.08 kom våran lilla Ella till världen. Hon är 48 cm lång och väger 2865 g. Många kramar från oss."

Hurra hurra hurra, stort grattis mamma Jossan och pappa Fredrik.

Det kom ett paket...

...som jag längtat efter. Ni vet kurbibs fina haklapp. För nu är tvättkorgen översvämmad av F:s kletiga bodysar fulla med matrester. Det finns inte en enda ren body kvar nu. Så haklappen är verkligen efterlängtad. Men tyvärr hade tomtenissar på Juniform haft lite för bråttom så istället för kurbits blev det vita fluffiga moln på haklappen. Fint, men jag ville ju ha kurbits.

Uppdatering: Tomtenissarna på Juniform jobbar sent så här på fredagkvällen. De jobbar istället för att tex följa Idol, de meddelade precis att på måndag dimper det ner ett till paket i brevlådan då med kurbibs haklapp. Jag och K får helt enkelt ta tag i tvätthögen i helgen med F:s bodys i väntan på räddningen.

Törnrosa sov i hundra år

Foglossningsmamman sover lite då och då. Sitter just nu och väntar in F:s förmiddagssömn. Då ska jag också slänga mig ner i sängen och sova en törnrosasömn brevid min lilla prins. Tänker glömma och förtränga alla måsten. Jag tänker inte diska, gå ner med soppåsarna. Inte tänker jag heller gå ner i tvättstugan fast tvättkorgen protesterar så mycket att den spottar ut det man försöker trycka ner. De där viktiga telefonsamtalen som jag måste ringa, de får också vänta för jag måste verkligen sova. Jag är så trött att ögona går i kors. Min lilla prins kan vi inte sova nu?

Jag älskar Kurbits

Snart dimper det ner ett litet tjockt kuvärt. Innehållet, den här superfina haklappen från kurbibs, kommer att se till att F slutar använda sina tröjor som haklapp. Jag har i alla fall stora förhoppningar om detta.

Annars får den väl hänga på en krok i köket och bara vara fin.

ner ner ner, ner för backen ner

Jäklar vad dålig jag är på att blogga. Skitdålig. Precis som industrin i Sverige är denna blogg nedläggningshotad. Chefen kallar in för ett utvecklingssamtal.

Stickat i höst

Knitted music video. Music by Tricot Machine (knitting machine).

Spotify

Det var inte Gunnar som hörde tiggarrösten. Det var min pappa. Ja det borde jag väl veta att man inte ska gå till okända först, utan att man alltid först ska fråga familjen om man är i knipa.

Tack Pappa!

Jag tigger...

...en Spotify-inbjudan hos Gunnar.

Bonjour Monsieur boulanger!

Jag har börjat med något som börjar bli en söndagstradition. Klockan 8 blir mina glasögon alldeles immiga. Det är inte för att jag kliver in på ett svettigt gym, utan på bageriet här nedanför backen. Doften av nygräddade bröd är en av de bästa starterna på en dag. Helst skulle jag vilja kliva in och ropa: Bonjour Monsieur boulanger! Men det vågar jag inte. Men det vore pricken över i:et, grädden på moset. Ja, ni vet! Allt för stämningen och för att få fantisera en kort stund att man är någon annanstans än i sin söderförort.

Vi har fått en favorit, jag och K, ett kesobröd. Det äter vi rakt av. Kesobrödet, en stor kopp te för mig och sen DN. Va? Det är bra skit det.

Till minne av...

Så gjorde man det årliga kyrkogårdsbesöket. Det gjorde tusen andra också.