En sjuukt liten värld

På BB ingick ju jag självklart i den coola mammaskaran. Det pratades med de andra mammorna och papporna. Alltså andra-tredje-fjärdegångsföräldrarna. De skygga förstagångspapporna bara log nervöst.

Jag pratade speciellt med en mamma där. Hon fick barn en dag innan mig. Vi pratade mest om amning, eftersom våra knoddar inte hade fått godkänt på amningsprovet. Hon kändes lite bekant men ändå inte. Hon påminde om en vän till mig. Så jag tänkte inte så mycket mer på det. När hennes knodd blev godkänd sa vi lycka till och hej till varann.

När jag och lilleman också blivit godkända för hemfärd och vi står i källaren här hemma och stuvar med barnvagnen. Kommer det ut en tjej ur tvättstugan. Tänker på mamman på BB när jag ser henne. Säger till K med Skelleftemål: "Jamen de var ju sjuukt likt mamman på BB". För just nu har jag uttrycket sjuuuukt fastnitat i huvudet med dialekt. Tänker på min gamla vän Fredrik. Han kommer från Skellefteå och sa alltid sjuuukt om allting. Kan också bero på min brorsas tjat om P3s radioprogram "Mammas nya kille".

Utanför soprummet träffas vi igen, BB-mamman och jag. Vi säger förvirrat till varann, men det är ju du?? I min källare??

Vi bor i samma hus. BB-mamman och jag. Det är ju så sjuuukt konstigt. Hon är nu mamman på hörnet.

Bidrottningen på BB

När jag låg på BB la jag märke till något ganska underligt.

Man såg nämligen så himla tydligt på vilka som var förstagångsföräldrar och vilka som var andra-tredje-fjärdegångs föräldrar eller snittföräldrar.

Det syntes tydligt vid matsalen. De kallade det för föräldramatsalen. När det serverades mat. Frukost, lunch, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika på de mest bissara tider. Då var det lite vilsa pappor som susade fram och tillbaka mellan deras familjerum och matsalen. Inne i familjerummet låg bidrottning. Förstagångsmamman. De såg man aldrig skymten av. Väldigt sällsynta. Förstagångsmamman är helig och orörlig. Förstagångspapporna servar och ler vänligt.

Andra-tredje-fjärdegångs föräldrarna visades oftast som coola mammor som rullade omkring med sina bebisar i plastbaljorna som gärna pratade om förlossningen och amning. Men även av självsäkra pappor med bebisar på armen som tappert försökte få lite kontakt med förstagångspapporna. Men förstagångspapporna tyckte andra-tredje-fjärdegångs papporna var läskiga som pratade om snitt och uppvak.

Jag har varit en bidrottning men nu är jag en cool andra-kanske-tredje-fjärdegångs mamma.

I love K och amningsnappen

Jag har haft ett krig här hemma i några dagar. Kriget mellan mitt vänstra bröst och Lilleman. Ett tag såg det illa ut. Riktigt illa. För det såg ut som om min såriga bröstvårta skulle ta hem segern från Lilleman.

Men i natt tror jag att det vände. Jag och K har visserligen varit uppe nästan hela natten. Men jag tror att Lilleman kommer att ta hem segern. Vi har satt in ett nytt vapen. Amningsnapp. Halleluja.

Igår hade vi besök av BVC. Nyfiket hembesök. Världens tråkigaste BVC-tant som satt och läxade upp K att nu kommer han minsann bli tvungen att ta mer ansvar som pappa. WTF?? Hon var så himla präktig och korrekt, som en riktig dubbad tysk prussiluska. Med ett konstigt översittarleende och huvudet på sned. Men med denna korrekta tant tog jag upp det här med amningen. Mitt vänstra bröst. Den såriga som bara inte vill bli sugen på. Den som fått vila i 12 timmar men som gör så ont för att det är fullproppat med mjölk som jag måste pumpa ut. Kommer det att räcka att ge Lilleman mjölk på bara det högra bröstet så länge? Jadå, hur tror du tvillingmammor gör? Du dumma mamma.

Men igår kväll förstod inte mitt högra bröst och Lilleman, att bröstet måste producera mera mjölk och att Lilleman inte kan suga varje timme. Mitt bröst är inte en mjölkautomat. Tryck på en blå knapp så kommer det ut massor av härlig mjölk. Jag är ingen tvillingmamma. Bara en vanlig 2-barns morsa med såriga bröstvårtor.

Förtvivlat och desperat skickar jag ut stackars K i nattmörkret. Mot Apoteket. Till de snälla rara tanterna i vita rockar. Måste ha en amningsnapp. Nu.

Efter pumpning, tårar, skedmatning, tårar, nattligt besök på apotek och en lektion i hur-man-suger-på-amningsnapp sover nu Lilleman fridfullt med magen full av mjölk från det vänstra bröstet. Jag är lycklig. Trött. Men lycklig.

I love K och amningsnappen. Amning amen.

Foglossningsmamman lever kvar

Bebisen är ute men fogarna behöver fortfarande spackel.

Tusen nålar

Som sagt, nu har bebisen äntligen kommit. Jag kan nog inte vara lyckligare. Ett Gert Fylking "ÄNTLIGEN!"

Den här förlossningen var något helt annat än den jag hade med A. Med A gick jag från att vara fruktansvärt förlossningsrädd till att uppleva något jag skulle kunna göra igen och igen. Den gick snabbt och jag upplevde att jag och värkar samarbetade bra.

Nu med bebisen. Fick inte riktigt in koncentrationen i andningen. TENs apparaten gav mig dock sköna stötar och lurade bort de värsta värkarna. Jag hade sedan tänkt avancera upp till lustgas och slutligen till epidural. De satte på lustgasen och jag fick lära mig att andas in så miljövänligt som möjligt. Men jag kände snart att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Ville bara krysta. Och Det Nu. Ringde på barnmorskan Anna. Precis när hon kom in fick jag en monstervärk, så medans jag ligger där och försöker andas bort den och inte krysta som en galning hör jag K säga till Anna om epidural. Hon meddelar lyckligt att om en 15 minuter är bebisen här, så det är för sent. Varför ska jag vara så himla duktig på öppna mig dessa centimetrar. Så snabbt. Jag andas och andas och tänker är hon inte klok. Jag kan ju inte föda fram ungen med enbart lustgas. Det var precis det jag skulle och gjorde. Det var....det gjorde...ONT! Men den här gången var jag med på ett annat sätt. Jag hörde vad barnmorskan sa under krystningarna. Vilket var otroligt häftigt. Hur ont det än gjorde så "försvann" smärtan när hon hjälpte mig att andas. Skulle jag göra det igen? Ja, fast om ett tag. Har inte riktigt förträngt smärtan än.

En sak som jag definitivt har glömt bort eller förträngt är hur ont det gör i början när man ammar. Herregud! HA! Föda barn. Ont. 20 min. Amma. Tusen nålar rakt in i bröstvårtan. 20 min. 40 min. Minst 10 gånger varje dag. Lill-killen öppnar inte riktigt sin lilla mun till det där gapet som man minst sagt inte förväntar sig att en liten nyfödd kan prestera. Men vi kämpar. Lill-killen och jag.

Gapa. Gapa.

Kan han heta Ida?

Foglossningsmamman pustar ut.

Onsdag!

Enligt Fröken Anonym ska bebisen komma på onsdag. Allt enligt henne nya lappsystem. Jag beställde ett datum av henne och hemliga lappen. Så nu säger den hemliga lappen onsdag. Hittils har den haft rätt, ja förutom på hennes jobblapp då men...ähh allt annat stämde.

Hoppas hoppas...

Förresten får man hoppas att fröken anonym får det trevligt i spanien hos sin pappa.

Retstickor!

Tycker jag om bebisen och värkarna. Blääää...

Varje kväll och natt nu senaste dagarna har kroppen kommit igång med fiiint värkarbete. Jag och K går omkring som spända fiolsträngar. Möter K:s förväntansfulla blickar. Nu? Är det på riktigt nu? Värkarna jobbar vidare, men inte så pass att man plockar upp telefonen och ringer barnvakt, BB och taxi stockholm. Ibland är det 20 min mellan värkarna. Men det känns fortfarande lite som repetitionsvärkar, inte de här Wiiiieeee vilken värk.....Men fortsätt. Fortsätt för all del.

Kommer på att jag är jättetrött. Skulle det sätta igång på allvar måste jag ju vara utvilad. Går och lägger mig. Vaknar till varje gång kroppen retas med repetitionsvärkarna. Sen plötsligt händer det ingenting. Allt är borta.

Det enda som rör på sig är bebisen som bäddar för natten och sen somnar. Jättenöjd! Själv ligger jag klarvaken. Snopen. Nähä, inget nu heller.

I smyg börjar jag smida planer. Inatt ska jag vara vaken. Tror jag.

Hallå, är det BB?

Igår hade vi repetition. K, jag och kroppen. Men sen avstannade värkarna lika plötsligt som det började. Lite snopet. Satt med telefonen i handen och undrade, ska jag ringa mina föräldrar? Ska de komma nu? Är det nu de ska passa A?

Jag och Johanna var tidigare under gårdagens eftermiddag ute och vallade mig, jag ville se om det eventuellt skulle kunna starta förlossningen. Det verkar som det lyckades.

För my god vad ont jag fick på kvällen. Vi gick verkligen inte långt utan till centrum fram och tillbaka. Fast för mig är det visserligen som att gå ett helt marathon. Jag ville handla färsk fisk i fiskaffären och blommor hos Irene. Jag skulle aldrig ha vågat gå den vägen själv utifall bebisen skulle få för sig att komma eller om min kropp, ja eller mina onda höfter, helt plötsligt bestämmde sig för att protestera. Inte ett steg till. Hör du det!

Nu var Johanna med och vi har startat något som inte går att stoppa. FÖRLOSSNINGEN...Wiiiiieeeeee...

Släpp fångarna loss det är vår

Besöket på MVC igår gick jätte bra. Vädret var ju underbart så min lilla promenad dit var underbar. Jag måste ha sett ut som en just frisläppt fånge. Ni vet som kommer utstapplandes från de stora öppna tunga järnportarna och blinkar mot den starka solen. Jag var fången som drar sitt första andetag i frihet. Som fylls av lycka.

Så jag gick nerför backen med ett stort bubblande leende.

För snart kommer bebien också, nu är det vårkänningar i luften och då ska bebisen komma. Vi ska ju fika med vitsipporna. Snart är de här. Vitsipporna och bebisen. Bebisen ligger så startklar den kan vara. Kan inte komma längre ner nu, för gör den det, då kan jag äntligen få hålla om honom/henne. Så om jag hostar lite till...

Nu måste det väl vara våran tur snart, va?

Idag är det dags för förhoppningsvis det sista MVC besöket. Fast det vet man ju aldrig. Den här lilla ungen verkar stortrivas i mig, så han/hon stannar kanske ytterligare i några veckor för att leta efter den där naveln och käka upp sig lite till. Puhu! Just nu tänker jag inte på det, utan på hur jag ska ta mig till MVC på egen hand.

Min mobil surrar till. Ett meddelande från K. "De fick en dotter imorse. :D"

Hurra hurra hurra hurra!!! Vad roligt, grattis...hihihi...nu blir jag alldeles...alldeles lycklig. Grattis till de lyckliga föräldrarna. Hoppas på att få höra mer av K när vi träffas i eftermiddag. Hörde du det bebis. Wilmers lillasyster bestämmde sig för att komma ut. Ska inte du också göra det nu?

Snälla...

Närakuten tur & retur

Idag var det menat att K och A skulle ut och valla mig. En i varje arm. Vi skulle försöka sätta igång det hela. Skita i att varje steg gör ont. Nu kan inte bebisen sitta där inne och fika och leta efter naveln. För du måste ut först lilla älskling, det är då du får en navel.

Men så blev det inte. Vaknade av att jag var stendöv på ena örat. Näsan hade blivit en hysterisk snorsamlare som verkligen hade lyckats med sin uppgift. Supertäppt. Det kändes som om jag hade stoppat in huvudet i någon slags vakumpump. Vakum i hela huvudet.

Senare på eftermiddagen när sammandragningarna blev värre och örat hotade med att sprängas, ringde jag jag närakuten. Skulle jag få riktiga värkar snart och sitta och krysta skulle mitt huvud definitivt explodera. Måste fixa örat bums. Som tur var fick jag en tid nu på kvällen.

Kl. 19.00 stod det en taxi här utanför och väntade. K hjälpte mig ner och in i taxin. Väl framme skulle jag betala taxiresan. Korthelvetet funkar inte och taxichaffisen kunde inte göra ett manuellt köp. Så vi får köra runt tills vi hittar en bankomat. Funkar inte där heller. Ahhhhh... taxichaffisen föreslår att vi försöker på närakuten om vi skulle kunna göra ett uttag där. Vi åker dit. Jag går in, där sitter en tant med glajerna på nästippen och pratar i telefon. Med sin dotter. Jag förklarar snällt hela situationen. Taxi, kan inte betala, inte gå, höggravid, sjuk, snälla gör ett undantag.

Tanten kastar huvudet bakåt och skrattar och säger att här på Landstinget kan vi aldrig göra undantag. Moahhahaha...

Mitt öra sprängs och tårarna rinner och bebisen är på väg ut. Undrar vad jag måste göra för att betala tillbaka skulden. Diska går ju inte. Går tillbaka till taxichaffören. Han nästan kramar mig när han ser den hormonstinna foglossningsmamman komma vaggandes tillbaka.

Ger mig en lapp med sitt mobilnummer. Han litar på mig. Vad annars, han vet var jag är och att jag inte direkt kan springa därifrån. Den snälla taxichaffören säger att jag ska ringa när jag är klar hos doktorn. Sen åker vi hem till din man, så får han betala säger han och skrattar.

Jag blir alldeles knäsvag och varm...tack!

Min blyga bebis

Så här gravid har jag aldrig varit. Det är rekord! Tänk om det skulle bli så som alla, inklusive jag själv, skämtsamt sagt att jag skulle gå över tiden. Kommer jag verkligen orka. Det känns som om jag redan har gått över tiden. Typ några månader. Jag pallar inte att gå över tiden. Orkar inte.

Snälla underbara bebis tycker du inte att det börjar bli ganska trångt där inne? Vi längtar så efter att få lukta och pussa på dig. Är du blyg? Det behöver du inte vara lilla älskling...kom nu!

Idag går jag, ganska otåligt och med hjulbent vaggande steg, in i v.39.

Gabe Urist x Adidas TS Pro Model Mid

Bilden kommer från www.kixandthecity.com

Snygga sneakers som Adidas har gjort i samarbete med Gabe Urist, Mr Blingbling.

Ulrika, jag beställer 1 par i storlek 7,5 US size ( 40,5 eur storlek). Måste ju på något sätt utnyttja dig och dina super muskler over there in New Orleans. Tänk på att det bara släpps ca 200 par under All-Star weekend, partyt som du säkert redan har full koll på, så det kan vara lite kö. Men det fixar du va?

A och monsterkråkorna

Igår kom jag på A att sitta och skjuta snorkråkor. Gulligt? Nä, för i den lilla gulliga 3-års näsan kommer det ut stora gröna halvtorkade monstersnorkråkor. A satt i soffan och kollade på morgonbolibompa, helt i trans, djupt koncenentrerad med kråkorna. Njöt. Det var bara han och kråkorna. Tills hans jobbiga foglossningsmamma kom vaggande med papper och avbröt den härliga stunden.

Nu, idag ligger jag här i soffan och tittar upp i taket. Vad ser jag??

En grön jättekråka som sitter och tittar ner på mig och hotar att trilla ner.

Hjälp, vad är det som händer?

Foto: Pawel Foksinski

Ska jag köra hela vägen nu eller?? Det här med min dalafas. Sitter här och tittar på Let's dance. Bultade inte hjärtat lite extra när Tony Rickardsson försökte skaka sin lilla rumpa??

In dalmål: Mää, Härregud!

Kurbitsnostalgi

Nu börjar verkligen dalkullan i mig titta fram. Minns att jag som liten kunde sitta hemma hos mormor och morfar och titta på en tavla som de hade av Winter Carl Hansson. Jag älskade den. Älskar den.

Jag har börjat googla lite för att se om man kan få tag på en. Alltså inget original men det borde finnas planscher. Undra vad K skulle säga om jag satte upp en sån här hemma.

Livskris?

Jag längtar....

...efter VÄÄÄÄRKAAAAR!!!
Inga små tjafsvärkar utan VÄRKAR. Kom igen nu...please!

Fikatajm

Snart är allt det gotta vi bakade i helgen slut. Jag och A sitter och mumsar i oss de sista chokladsnittarna tillsammans med mjölk.

A sätter mamma på plats

Idag är A hemma med mig. Vi är snoriga och den där envisa hostan har kommit tillbaka. Grrrr...Nu måste vi försöka bli friska tills bebisen kommer. Det måste ske snabbt för nu kan bebisen komma när som helst. Min kropp övar redan ganska kraftigt och gör mig påmind om vad som väntar. Wiiiiiieeeeee.....

A försöker hela tiden få sin tråkiga höggravida-foglossningsmamma att sätta sig på golvet och leka med bilar eller med tågbanan. Men det är för mig ett helt omöjligt projekt. När jag ändå försöker sätta mig så svindlar det, det känns som om jag skulle vara jätte lång och att det är miltals med mil ner till golvet. Så det slutar med att jag halv-ligger-sitter i våran FATBOY. Jag fick ligga där ganska länge för jag insåg att det inte skulle bli lätt att ta sig ur. A tyckte det var utmärkt. Nu har han mamma på plats. Nu kan hon inte smita. Så där har har jag legat i några timmar nu och lekt alla möjliga lekar som har anpassats till saccosäcksläge.

Sneakerarkitekten Tinker Hatfield

Nike Air Max 1 documentation

Vissa gör tydligen vad som helst

Jo, Camilla...det här med möbelmässan. Det kanske inte är så dumt när jag tänker efter. Jag kanske kan få komma ändå? jo, jag vet. Vi skrattade gott när vi pratade om det sist. Hahaha skulle jag, gå på mässan? Hahaha! Foglossningsmamman? Va tokigt!

Men seriöst, jag kan ju vara en runner till dig och Tomas. Du vet snabbare än blixten till kopieringsrummet, snabbare än blixten till pressrummet, kaffemaskinen...eller?

Det blir asbra! Fint! Men ska vi säga så? Ni kommer inte att ångra er?

Foglossningskarusellen

Inte hände det något inatt heller. Tydligen var inte tvätthögen stor nog. Jag skulle kanske gått ner och manglat ändå.

Vad ska jag hitta på för något idag då? Sortera K:s alla miljoner skivor i alfabetiskt ordning? Eller kanske efter skivbolag?

Ja, jag vet. Har jag någon rätt att sitta här och klaga? Jag har inte ens gått över tiden. Fast det känns som om jag har haft världens längsta övertid. När jag väntade A så hann jag knappt andas ut mellan jobbet och att sen 4 dagar senare hålla i världens underbaraste bebis. Då kom ju A visserligen för tidigt. Men nu denna graviditet, jag har varit hemma, sjukskriven, sedan i höstas. Hemma utan att kunna göra någonting, i allafall ingenting som kräver lite fysisk styrka. Bara vänta. Vänta ut tiden. Följa hur gravidveckorna sakta sakta minskas.

Meeeen som alla klämkäcka säger...den som väntar på något gott, väntar...väntar alltid för länge.

Skulle kanske ha passat på att lärt mig kinesiska under denna tid. För det verkar ju alla nu för tiden göra. Sichuan-mandarin eller Peking-mandarin? Petter har lärt sig det först nämnda, så jag ska väl kanske lära mig det utifall han skulle få för sig att helt plötsligt skiva på Sichuan-mandarin på bloggen.

Nej, nu ska jag komma på något som kan putta på, lite försiktigt, karusellen.

Rabarber och listor

De här tofflorna skulle jag vilja trippa omkring med hemma. Fina va? Rabarber heter dom. Rabarber. Härligt namn. Tryckt av Jobs Handtryckt i Dalarna. Jag gillar verkligen Jobs tyger och det beror nog inte bara på att dalkullan i mig vill göra sig hörd.

På en del hysteriska hemsidor för gravida. Så finns det alltid listor. Listor som man helst ska följa till punkt och pricka. Listor på vad som måste finnas i en BB-väska, där står det t ex att man ska ha med sig tofflor. Känner mig lite stressad för jag har inga tofflor. Kommer inte förlossningen fungera då? Kommer inte bebisen ut om jag inte har tofflorna med mig? Protesterar barnmorskorna? Blir jag insläppt till förlossningssalen utan tofflor?

Det finns listor på grejor som måste inhandlas innan bebisen kommer. För gör man inte det... vem vågar tänka på konsekvenserna om inte, jag måste bara få dela med mig vad jag hittade när jag gjorde en sökning på "inköpslista gravid" det är galet, ja vad händer om man inte har handlat allt detta innan bebisen kommer? Listan är direkt kopierad från en mamma som berättar vad som måste finnas hemma innan bebisen kommer. Är ni beredda?

Amnings-bh, blöjhink, plastad frotté, tvättlappar, salva, täcke, vagn, skötväska, myggnät, regnskydd, nätkasse, paraply, dyna till sittdelen, åkpåse, reflexer till hjulen på vagnen, babygym, musikmobil till sängen, säng, madrass, täcke, 2 st påslakanset, 4 st lakan, 4 st örngott, bilbarnsstol, bilnät, leksaker, babysitter, skötbord, dyna till skötbord, blöjor, Barnängens salva, badbalja, 2 st gosefiltar, nallebjörn, 2 st nappar, 1 badtermometer, bomullspinnar, petskydd för kontakter, Tippskydd-bokhyllorna, Trappgrind, skötbädd, 10 st små handukar, 2 badkape, 1 överkast, 1 filt, 1 virkad filt, 2 set byxa tröja i strl 56, 1 st pyjamas i strl 50, 1 pyjamas i strl 56, 4 par strumpor, 2 st kortarmade bodies, 2 st långarmad bodies, 1 st fleeceoverall, 1 st halvvarm overall, 1 st kortarmad tröja, 1 st olle, 1 st vinteroverall i strl 62, 2 st vintermössor, 1 st hjälmmössa, 1 par vantar...ähhh, jag lägger av.

Jamen det är Galet!! Galet!! Madness...

Ett sätt att sätta igång...?

Ignorera. Ignorera smärtan. Ignorera foglossningen. Ignorera.

Nej, jag ska inte göra något dumt som äventyrar bebis eller mig. Jag vill bara få fart på det hela. Hjälpa till lite. Tänkte sätta mig och vika berget av tvätt som snart tar över vårat sovrum. WOW! Vilken utmaning va?

Men det är det för foglossningsmamman. Tänk om jag dessutom skulle försöka ta mig ner i källaren och mangla lakan och påslakan? Jag har typ manglat 3 gånger i mitt vuxnaliv, det var inte så roligt som jag minns det, som när jag och farmor manglade hemma hos henne i källaren. Men nu fjärde gången kanske jag får en bebis. Det vore något att berätta va?

Jätte pretto..."-jo ser ru, så stod jag där och manglade i mitt fina förkläde med volanger och så plötsligt..."

Ojoj, nej nu tar vi en sak i taget. Nu ska vi inte få storhetsvansinne. Mangla i källaren? Hahaha...vem tror jag att jag är.

SketchUp drömmen

Idag har mamma och pappa varit här och fikat. Vilken tur de hade, för hela lilla familjen hade tidigare under förmiddagen förvandlats till tre bagare a la Monika Ahlberg. Ni vet hon, Rosendals Monika. Vi gjorde den smarrigaste morotstårtan av dem alla. Den vinner i alla kategorier. Vi fortsatte med att göra små härliga chokladsnittar, sedan var vi tyvärr tvungna att hejda oss. För att gotta sig i tre olika smarriga härligheter under en helg, det är för bra för att vara sant. Tre smarrigheter, jo, för igår gjorde vi en fransk kladdig chokladkaka. Mmmmm....

Pappa är precis hemkommen från Gotland. Han har varit och stegat på tomten och träffat arkitekten. Min pappa är så bra. Han har från arkitektens ritningar ritat upp, i gratisprogrammet SketchUp, huset och tomten. Det är så välgjort att det användes på bygglovsmötet för att övertyga Farbror Bygglov om att huset följer de stränga gotlandsnormerna som gäller. Farbror Bygglov var nöjd, väldigt nöjd. Grattis pappa!!

Jag har dragit över programmet till macen nu och ska också börja leka med det. Först med mammas och pappas hus, sen ska jag nog ta och rita vårat hus. Vi får väl leta tomt efter huset.

Plötsligt händer det, det är väl så de säger va...??
Ska be K köpa några lotter imorgon.

Nu SketchUp!!!!

Ett barn, två barn, tre barn, fyra....

Inatt födde jag barn, i bilen, två gånger. Den ena gången födde jag i Johannas svarta amerikanska raggarbil. Den andra i Annas Volvo, det var lite trängre. Sen födde jag barn i affären, på H&M, mitt bland klädställningarna vid den fina gulvita blusen. Födde ett barn till på Murasaki mitt under middagen med familjen. Varje gång åkte bebisarna ut med ett plupp, utan förvarning utan smärta.

När jag vaknade hade jag en värk och tänkte "Men herregud, hur många barn ska vi ha?"

Inte redo än, måste laga hockeyorgeln först!

Är det dags snart? Var inte det där en värk? Alltså värken värk. Jo visst var det eller inte.

Igår kväll trodde jag att nu är det dags. Nu laddar kroppen. Inatt händer det! Blev plötsligt rastlös i hela kroppen. Började kolla i BB-väskan, var allt med där? Fick ångest över att det var så mycket disk. Fick lite mer ångest när jag såg de 4 IKEA-påsarna med ovikt tvätt, skulle det vara så här när Anna skulle komma mitt i natten i väntan på att mina föräldrar skulle dyka upp och passa A. Skulle de få sitta här bland all disk och berg av ovikt tvätt och vänta på telefonsamtalet från oss. -Vi har fått en...

Nej, så skulle det inte bli. Jag kan göra det nu. Måste ändå göra något. För inte ville jag tänka på hur det kändes i min kropp. Jag ställde mig vid disken men det dröjde typ 2 sekunder så kom K och frågade vad jag pysslade med. - Vet du att klockan är 12? Gå och lägg dig istället. Men jag ville inte för tänk om bebisen skulle komma i natt? Det var jag inte redo för. Inte nu. Inte för att det var lite disk och ovikt tvätt. Jag var inte redo.

Igår blev jag plötsligt lite rädd. Men hallå vad har jag gett mig in på? Det här går ju inte. Jag har glömt bort hur man gör. Glömt bort hur man föder barn.

Allt pepp och adrenalin är nere på noll. Jag behöver några dagar till. Hockeyorgeln är trasig! Måste hinna lämna in den för reparation innan bebisen kommer.

Ligg där inne några dagar till. Snälla bebis. Tills hockeyorgeln är lagad.