Mission completed

Jag har precis kommit hem. Adrenalinet pumpar i kroppen. Flåsar fortfarande häftigt efter att jag sprang. Konditionen är inte på topp det kan jag verkligen konstatera. Men vad gör jag uppe så här tidigt egentligen? Dessutom frivilligt innan ungarna har vaknat. Hade ju varit skoj att säga att jag varit ute på klubb och dansat ända fram tills nu. Men jag har likt en inbrottstjuv smygit mig omkring i villakvarteren. Målet var ett mycket speciellt radhus. Inte för att de har guld och glitter. Utan för att där inne låg Anna och Kent som ska gifta sig idag. Och ska man gifta sig, ja då får man stå ut med att det smygs omkring på tomten på natten och busas.

Mohahahaha....moohahahahaaaa...

Hej hej fas

Det är kanske för tidigt att ropa Hej! men kan det vara så att F är på väg in i en ny fas, en av alla dessa faser som det pratas om. BVC-sköterkan pratar tex hela tiden om dessa faser. Vad är en fas och hur många finns det?

Jag har berättat om vagnproblemet och nappflaskproblemet. Bett om lite råd. Men det svar jag får är att F är nog i en fas (??) eller att det är tänderna. Jamen i så fall är han hela tiden i en fas. I samma fas. Jag köper inte det längre. Inte heller att han är lite (lite?) jobbig nu när hans tänder ska komma. Så, om han nu har gormat och protesterat i 6 månader för att han inte vill sitta i vagnen beror på tänderna. Då förväntar jag mig att det inte är små gulliga mjölktänder som kommer, utan att det är visdomständerna som kommer.

Hur kan det vara så att tandproblemet uppstår bara när vi åker vagn. För F är ju världens underbaraste unge annars, när vi inte åker vagn.

Men Hej! det känns som om han har lugnat sig lite nu, han protesterar lite grann men sen sitter han där i sin vagn och är ganska nöjd och ropar på löven som virvlar förbi. Igår somnade han till och med på väg till dagis. Både jag och A tittade på varann och kunde inte fatta att det var sant. Så igår fick jag och A en lugn promenad till dagis. Tack för det F! Vi behövde inte plocka fram megafonerna när vi skulle prata till varann utan vi kunde gå och hålla varann i händerna och bara njuta av det vackra höstvädret. Mer sånt.

Jag vill bli fri. Är det fel?

Nu orkar jag inte längre. Orkar inte vara en gigantisk napp/nappflaska för det är vad jag är just nu för F. Han är helt besatt av mina bröst. För en månad sen trodde jag att nu, nu snart är det över med amningen. Yes! Men no no no det slog om istället. Han vill ha mer och mer. Mina stackars bröst som var på väg att checka in som fina skinnpåsar har helt plötsligt fått hyra in x-tra personal, för här ska produceras mjölk. I mängder. Vad är det här?

Jag vill verkligen inte amma mer. Vill inte. Det är nog nu. Nu klipper vi F. Jag vill ha tillbaka mina bröst. Jag vill ha tillbaka min kropp, min frihet. Framför allt min frihet.

Min frihet försvann så fort jag blev gravid. Foglossningen som kom så tidigt gjorde att jag blev fast uppe i lägenheten och helt beroende av andra i månader. Månader. I flera månader var det så. När äntligen lilla F kom och jag såg framemot barnvagnspromenader bland vitsippor, midsommarblomster, humlor och gå bland fallande höstlöv men tyvärr grusades det totalt. F totalhatar vagnen. Det har han väl gjort nu i ett halvår.

Varje gång jag ska ut och dra vagn har jag en hysteriskt arg vrålande liten vilding som inte ger sig förren han blir bortplockad för den hemska vagnen. Det är stressande. Väldigt stressande. Jag måste hämta och lämna A på dagis varje dag. Så varje morgon innan nio och varje eftermiddag innan tre är så stressande. Nu på sistone har jag börjat lyssna på mobilradion istället för F:s vrål. Fast jag vågar bara ha ena öronsnäckan i för skulle jag ha båda skulle väl alla som möter oss skaka på huvudet och säga:

-Men gud vilken dålig mamma!!! Ta upp ungen, han är ju ledsen!

Jo, men jag kan inte bära honom vart jag än går. Min foglossningskropp tillåter inte det. Jag kan inte sitta med TENsen varje kväll och natt för att försöka få bort den onda värken bara för att F vill bli buren jämt när vi är utomhus. Babybjörnen. Ont. Bära barn ryggsäcken. Ont ont.

Är jag en dålig mamma som lyssnar på radio när jag är på väg för att hämta A? Är jag dålig som inte står ut? Är jag en dålig mamma som inte vill amma längre? Är jag dålig som önskar att F kunde ta nappflaskan istället?

Det har bara varit lite mycket. Jag orkar inte riktigt längre. Jag vill bli fri. Är det fel?

Hurra hurra...

...eller kanske inte med tanke på att jag nu får smörja små röda prickar som hela tiden förökar sig och försiktigt klia dem med en kökshandduk som en galning. Fast, Hurra! för att A äntligen har fått vattkoppor och ånej, för att det helt säkert inte kommer att bli så mycket sömn inatt. Hurra för att också kanske F får det. Ånej ånej för att sömnen definitivt kommer att bli inställd några nätter framöver.

- Vattkoppor någon?

Sagt av Dolly Parton

"Jag visste inte vad som fanns bortom bergen, men jag visste att där fanns någonting." Dolly

Nattsvart

Läser DN i soffan med en kopp te medans F sover och A kollar på barnkanalen. Det är ju inte direkt rubriker som man blir pigg av eller direkt positiv av. Stora svarta bokstäver KRISEN FÖRVÄRAS BÖRSRAS ORO VOLVOS MASSVARSEL hotar en när man tittar på första sidan.

Sorry K, din pappaledighet ser inte så hoppfull ut, det är snarare nattsvart, inte för att jag tänkt söka jobb hos Volvo men jag ska nu ge mig in i denna karusell och söka jobb och det ser ju inte direkt ljust ut för en arbetslös dansare. Eller hur var det nu Kajsa? ;)

Arbetsskada eller bara ytligt?

Jag är lugn, lugn i mig själv numera. Det är inte längre något som river i kroppen längre. Jag kan koppla av. Det är skönt. Skönt att bara kunna vara när jag är hemma. Det finns inte längre så mycket som jag irriterar mig på. Det handlar inte om att jag har börjat gå i terapi och tänt några lampor. Inte heller att F äntligen har kommit på att det är kul att åka vagn så att det blir lite lättare att hämta och lämna A på dagis och handla. Det handlar inte heller om att jag och K har slutat tjafsa om diskning, tvätt och andra vardagstråkigheter. Nej, det handlar om inredning och mina hyllor. Det känns så fruktansvärt ytligt, inte djupt alls att känna så, men så är det. Kanske är det en arbetsskada? Kan det anmälas?



Det är nämligen så att hyllorna med några av alla våra böcker som jag så länge har tjatat om att de skulle flyttas från A:s rum, för varför ska han behöva ha dom där, och istället sättas upp brevid soffan i vardagsrummet, dom sitter där nu. Hurra! Mitt fina hyllsystem hänger där det var tänkt att det skulle hänga från början. Det är därför jag känner att jag är hel nu. Är det inte ytligt att jag påverkas så otroligt mycket på hur det ser ut här hemma? Det är inte så att jag vill ha ett Sköna hem hem där allting är P E R F E K T. Men det ska finnas harmoni för jag tror verkligen att finns det harmoni och lite, lite ordning så påverkar det hur man mår.

Vi får se om vi kommer att leva idylliskt och i en härlig harmoni tillsammans nu när jag äntligen har det så som jag hade planerat för så himla länge sedan. Jag är sån, det kryper i kroppen när jag inte får avsluta så som jag tänkt. Därför har jag inte varit hel. Men nu har jag äntligen fått borra mina 11 hål och hamrat i de 11 pluggen, skruvat i 11 skruvar i väggskenan. Jag har hängt på mina hängskenor, hängt på 29 st konsoler placerat ut de fina björkhyllorna och ställt alla böcker på plats. Så! Då händer det något i mig, jag blir lugn, jag kan tänker på andra saker.

Det var väl inte så svårt va? Fast tydligen så var det det eftersom det tog ett år. K, nog blev det väl ändå mer än ok?

Skärpning nu...

Jag måste verkligen skärpa mig. Måste bli bättre på att skriva här. Det är ju roligt ju, så varför skriver jag inte då?

Arvegods

Idag tog jag tjuren i hornen, alltså jag tog mig i kragen och trotsade min rädsla och vågade åka in med min lilla gormande skrikande tjurande tyrann till söder. Åh vad det var befriande. Vad skönt det var att vara i stan. Att gå och titta i skyltfönster med fina saker man bara måste ha. Då var det liksom lite okej att F protesterade i vagnen. Fast det hade ju varit ännu bättre om jag kunde ha ett barn som älskade sin vagn och som tycker att det bara är spännande och kul att bli framputtad på stans gator. Men icke då. Inte F. No no no.

Här hemma är vi nog ökända. De som inte känner mig och de är väl de flesta här omkring, tycker nog att jag är en riktigt dålig mamma. Som låter min lilla son sitta i vagnen och vara så ledsen.

För varje dag, varje dag så gormar och skriker F i sin vagn till och från dagis när vi ska hämta och lämna A. Det tar ungefär en 10 min till dagis, hela den tiden det tar att gå dit så hörs ett ilsket vrål nerifrån vagnen och vild F som förtvivlat vill upp. Förut tog jag upp honom, i alla fall när han var mindre. Men när min foglossning sa ifrån att det inte var okej att bära honom hela tiden fick han sitta där och vråla. Någongång måste han ju fatta. Eller?

Det är så jäkla jobbigt. F totalhatar sin vagn. Verkligen. Jag har försökt med allt. Prövat alla möjliga leksaker som kan roa i vagnen. Jag har bäddat och bäddat ur. Jag har provat att både ha honom framåt och bakåt. Inget funkar. Det är väl så att han helt enkelt inte gillar begagnat arvegods från storebrorsan. Det är tydligen känsligt det där.

Men idag hade jag tur, han somnade precis när jag kom fram till Camilla, Tomas och Catharina som väntade ivrigt på att få gå och luncha med oss. Så jag kunde avslappnat och lugnt gå med dem och käka på ett vegoställe på hornsgatan. F sköte sig exemplariskt, han vaknade precis lagom när vi käkat klart och charmade sen brallorna av dem.

Hemresan, det är ett annat kapitel...