Tillfälligt uppehåll

Få se nu, bullarna är med. Termosen är full med ryckande varm choklad. Gummistövlarna är på. Regnjackorna knäppta. Nu trotsar vi vädret och går ner till sjön, vi vill så gärna fika ute på klipporna.

Hopp hopp hopp

Direkt efter frukosten hoppade A i gummistövlarna och fortsatte hoppandet ute i pölarna tillsammans med alla paddor som finns här.

Det är så många småpaddor eller grodor här, ser ingen skillnad på dem, att jag inte vågar klippa gräset. Knappt gå i det heller. Jag och A har kommit på att om man stampar innan man går i gräset, precis som man gör när man går i skog och mark och är rädd för orm, då hoppar de små rackarna upp i sina gömmor.

Vi har räknat dem. Just nu är det ca 18 st paddor/grodor som verkar gilla att hänga här precis som vi.

Jag är så avundsjuk

Just nu sitter jag här och är avis på Kajsas Lydia som redan har så långt fint hår. Men jag då? Jag är ju 34 bast, när ska mitt långa gärna burriga hår växa ut?

Finns det något knep? Kan man lura håret? Skaffa lösöron och flytta ner dem litegrann i smyg varje morgon, eftersom håret totalvägrar växa så fort det når öronen.

Likt Ferdinand

Just nu är jag barnfri. Hurra! Hur spenderas denna barnfria stund? Jo, sittandes under eken med en stor kopp kaffe. Mitt enda sällskap är Macen. Vi sitter här helt ostört. Jag kör ner tårna i gräset och kramar om den gröna mjuka lummiga gräsmattan. Solen letar sig igenom ekkronan ner på tangentbordet.

Va livet kan vara härligt ibland.

Stackars söta lilla...

...skogsmus. Katten Allan kom stolt hem med denna söta lilla mus som han tydligen önskar ha till middag.

Jag och A ger Katten Allan lite torrfoder istället och klär på oss för att gå på begravning. Min pappa har anordnat en liten begravningsställe för alla djur som katten Allan drar hem. Vi lägger musen på spaden, lägger lite fina blommor runtomkring den och tågar andaktsfullt iväg till vår skogsdjurkyrkogård.

Hus is da skit

Tre i familjen har fortfarande semester. Den fjärde jobbar. Tre i familjen är på bortaplan. Den fjärde tycker nog det är skönt.

Vi, dom tre i familjen, befinner oss hemma hos mina föräldrar. Fast mina föräldrar är inte hemma de har dragit till det lilla huset i lilla byn i frankrike. Så vi är här i deras hus utanför stan och leker idyll och passar katten Allan.

Det är inte lätt att få A att fatta att han kan röra sig fritt här utan att hela tiden ha mig i hasorna. Stadsungen. Betongungen blir förvirrad av att hans mamma plötsligt säger, det är ok, sparka iväg du på din sparkcykel. Jag är här hemma och bakar kakor tills du kommer tillbaka. Hemma, med en nästan 9 kilos skrattandes och tjoandes lillebror i bärselen, flåsar hans mamma honom i nacken och hojtar, akta bilen, oj nu kommer en lastbil, se upp för moppedåren, akta...

Asfaltsungen blir förvirrad av att jag nästan irriterat säger åt honom att han faktiskt kan gå själv ner till lekparken och leka om han vill med de andra gårdsungarna. Hemma har jag ett osynligt band mellan honom och mig som är på 20 meter och inte en meter längre.

Nä, men skämt å sido. Det är sån skillnad att bo i hus. Det är en frihet. Jag märker speciellt på A att han älskar att vara här. Han kan gå ut när han vill. Behöver inte vänta på att F ska vakna eller på att hans mamma ska hinna packa ner allt som kan behövas för en tur ut. Här leker han på ett helt annat sätt. Helst vill han hela tiden få något litet projekt att göra i trädgården. Min lilla trädgårdstomte.

Det blir inte så fritt och spontant hemma, det måste hela tiden klaffa med något annat, F:s mat och sov klocka. Det är inte så himla enkelt när man bor tre trappor upp utan hiss att bara ta sig ut och lira lite fotboll en kvart innan maten som vi kan göra här. Det är inte heller speciellt lätt att ta sig till något ställe runtomkring oss där vi bor, där man kan leka, eftersom de bygger bort varenda liten skogsglänta och lekpark som finns. Det blir alltid ett projekt att göra minsta lilla. Inte så enkelt och spontant hemma.

Jag älskar att vara här för det innebär att livet blir även lite enklare för mig. Love it!

Sköna hem

Jag köper de flesta husen och lägenheterna jag tittar på. Jag flyttar in i dem. Jag planerar och bygger om, jag blåser ut rummen så att det bara blir tomma skal och bygger nytt. Ibland bevarar jag allt, fina detaljer som håller hussjälen kvar. Målar, snickrar och fixar. Jag lever ett tag i dem, dröjer mig kvar. Har trevliga middagar och fester med vänner. Tänder ljus. Sitter uppkrupen i fönsternischer, olika soffor och fåtöljer, framför brasor med härliga böcker eller macen. Jag läser läxor med killarna. Tjuvlyssnar vid deras dörrar när de blir tonåringar. Håller K i handen när de flyttar därifrån. Jag prövar att leva i lägenheterna eller i husen ett tag.

Sen börjar jag om när nästa husvisning äger rum. Just nu bor jag på en liten hästgård på Gotland. Den har stora möjligheter ojojoj.

Uppblåsbara Barbara

Silikontuttar är inget för mig. Jag har uppblåsta lufttuttar. F leker med maten. Just nu har han kommit på att han kan blåsa upp kinderna och göra ett slags pruttljud. Så allt avslutas nu med att blåsa och sen ett litet regn av dreggel som rinner ner för hakan. Som när han sjunger eller pratar, när "meningen" tar slut, blås och prutt. När han äter sina smarriga pureér, avslutas varje tugga av ett blås och prutt. Och det här gör han då även när jag ammar. Dricker lite, blås och prutt. Dricker lite, blås och prutt. Sen skrattar han, blåser och pruttar med sin lilla gulliga mun.

Även när han är arg och skriker så att de som bor på norra sidan av stan tror att bajens hejaklack har börjat med hejaklacksträningar, avslutas vrålen med ett blås och prutt.

Blås upp och prutt, blås upp och prutt...Hej!