Min blyga bebis

Så här gravid har jag aldrig varit. Det är rekord! Tänk om det skulle bli så som alla, inklusive jag själv, skämtsamt sagt att jag skulle gå över tiden. Kommer jag verkligen orka. Det känns som om jag redan har gått över tiden. Typ några månader. Jag pallar inte att gå över tiden. Orkar inte.

Snälla underbara bebis tycker du inte att det börjar bli ganska trångt där inne? Vi längtar så efter att få lukta och pussa på dig. Är du blyg? Det behöver du inte vara lilla älskling...kom nu!

Idag går jag, ganska otåligt och med hjulbent vaggande steg, in i v.39.

Foglossningskarusellen

Inte hände det något inatt heller. Tydligen var inte tvätthögen stor nog. Jag skulle kanske gått ner och manglat ändå.

Vad ska jag hitta på för något idag då? Sortera K:s alla miljoner skivor i alfabetiskt ordning? Eller kanske efter skivbolag?

Ja, jag vet. Har jag någon rätt att sitta här och klaga? Jag har inte ens gått över tiden. Fast det känns som om jag har haft världens längsta övertid. När jag väntade A så hann jag knappt andas ut mellan jobbet och att sen 4 dagar senare hålla i världens underbaraste bebis. Då kom ju A visserligen för tidigt. Men nu denna graviditet, jag har varit hemma, sjukskriven, sedan i höstas. Hemma utan att kunna göra någonting, i allafall ingenting som kräver lite fysisk styrka. Bara vänta. Vänta ut tiden. Följa hur gravidveckorna sakta sakta minskas.

Meeeen som alla klämkäcka säger...den som väntar på något gott, väntar...väntar alltid för länge.

Skulle kanske ha passat på att lärt mig kinesiska under denna tid. För det verkar ju alla nu för tiden göra. Sichuan-mandarin eller Peking-mandarin? Petter har lärt sig det först nämnda, så jag ska väl kanske lära mig det utifall han skulle få för sig att helt plötsligt skiva på Sichuan-mandarin på bloggen.

Nej, nu ska jag komma på något som kan putta på, lite försiktigt, karusellen.