Sova sova säng säng säng

I torsdag hade jag och söner picknick efter dagis. Det blev en lyxpicknick. Med guldglasen, Malins fina biltallrik, farmorsduk och en nyplockad vårbukett som jag fått av A. Jag och A hade bakat ännu en till smarrig chokladkaka eftersom pappa var över på onsdagskvällen. Vi verkar bara äta chokladkakor i den här familjen, jo det har blivit en del. Men så kan det vara ibland.

Den här veckan har jag inte fått min tid till att räcka till. Jag har inte fått tid till att skriva här.

Snarare är det så att jag har prioriterat att sova. Kanske också för att baka ckokladkakor.

F har helt kastat om sina fina rutiner han hade. För ett tag i alla fall. Jag vet att bebisarna kan vara så där lite luriga, de låter sina föräldrar tro att de har lite koll. Just när man tror det, då ändras allt och man måste börja om för början.

Så därför har min sömn inte varit så bra. Typ inte alls.

Nu i fredags skulle jag vara hos BVC kl 14. Men icke! Jag sov då. Tur att man har en sådan gullig BVC sköterska som tyckte att det var rätt av mig. Att sova på hennes tid.

#@&%#!?

Godmorgon! God morgon? Nja, ganska trött men det är morgon. En ny dag och den är faktiskt ganska god. Solen lyser genom Apple-märket på skärmen. Härligt!

F sover äntligen efter att ha hållit mig och K vaken genom hela natten. Nä, nu mamma överdriver jag men från 03-06 så är det vakentid. Det har varit mycket skrik. Mycket skrik. Inget har varit skönt för honom. Jo, i 5 min eller högst en halvtimme sen måste man byta ställning och innan man kommer på vilken ställning han vill ha för den stunden så skriker han som en galning, eller så provar man med bröstet, nej det var nappen han ville ha. Stackars grannar. Undrar om F håller dom vakna? Än så länge har ingen pyjamasklädd ringt på dörren. När han är nöjd så charmar han en totalt med leenden och skrattgurgel den lilla rackarungen.

Jag tänker på de föräldrar som tappar huvudet. Förlorar förståndet totalt och skakar sin lilla bebis som bara skriker och skriker för att få den tyst. Hur tänker man då? Ja, tydligen inte alls eftersom man inte verkar ha något vett alls i huvudet.

Det är så sorgligt att de på BVC ska behöva dela ut broschyrer till alla nyblivna föräldrar. Broschyrer som handlar om t ex hur farligt det är att skaka sin bebis. Det är ju för fan inte klok. Det borde ju för helvete vara självklart att man inte skakar eller skadar sin bebis bara för att den skriker. Jag undrar varje gång jag läser i tidningen eller ser på nyheterna om barn som skadats eller mördats av sina egna föräldrar. Sina egna föräldrar. Vilka är dessa föräldrar? Varför skaffar dessa föräldar barn överhuvudtaget.

Nu funderas det på att även införa en kurs för blivande föräldrar som handlar om just detta. Man ska aldrig, ALDRIG, skada sitt barn. Tänk att det ska behövas såna kurser. Helvete säger jag!!!!

Tusen nålar

Som sagt, nu har bebisen äntligen kommit. Jag kan nog inte vara lyckligare. Ett Gert Fylking "ÄNTLIGEN!"

Den här förlossningen var något helt annat än den jag hade med A. Med A gick jag från att vara fruktansvärt förlossningsrädd till att uppleva något jag skulle kunna göra igen och igen. Den gick snabbt och jag upplevde att jag och värkar samarbetade bra.

Nu med bebisen. Fick inte riktigt in koncentrationen i andningen. TENs apparaten gav mig dock sköna stötar och lurade bort de värsta värkarna. Jag hade sedan tänkt avancera upp till lustgas och slutligen till epidural. De satte på lustgasen och jag fick lära mig att andas in så miljövänligt som möjligt. Men jag kände snart att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Ville bara krysta. Och Det Nu. Ringde på barnmorskan Anna. Precis när hon kom in fick jag en monstervärk, så medans jag ligger där och försöker andas bort den och inte krysta som en galning hör jag K säga till Anna om epidural. Hon meddelar lyckligt att om en 15 minuter är bebisen här, så det är för sent. Varför ska jag vara så himla duktig på öppna mig dessa centimetrar. Så snabbt. Jag andas och andas och tänker är hon inte klok. Jag kan ju inte föda fram ungen med enbart lustgas. Det var precis det jag skulle och gjorde. Det var....det gjorde...ONT! Men den här gången var jag med på ett annat sätt. Jag hörde vad barnmorskan sa under krystningarna. Vilket var otroligt häftigt. Hur ont det än gjorde så "försvann" smärtan när hon hjälpte mig att andas. Skulle jag göra det igen? Ja, fast om ett tag. Har inte riktigt förträngt smärtan än.

En sak som jag definitivt har glömt bort eller förträngt är hur ont det gör i början när man ammar. Herregud! HA! Föda barn. Ont. 20 min. Amma. Tusen nålar rakt in i bröstvårtan. 20 min. 40 min. Minst 10 gånger varje dag. Lill-killen öppnar inte riktigt sin lilla mun till det där gapet som man minst sagt inte förväntar sig att en liten nyfödd kan prestera. Men vi kämpar. Lill-killen och jag.

Gapa. Gapa.

Retstickor!

Tycker jag om bebisen och värkarna. Blääää...

Varje kväll och natt nu senaste dagarna har kroppen kommit igång med fiiint värkarbete. Jag och K går omkring som spända fiolsträngar. Möter K:s förväntansfulla blickar. Nu? Är det på riktigt nu? Värkarna jobbar vidare, men inte så pass att man plockar upp telefonen och ringer barnvakt, BB och taxi stockholm. Ibland är det 20 min mellan värkarna. Men det känns fortfarande lite som repetitionsvärkar, inte de här Wiiiieeee vilken värk.....Men fortsätt. Fortsätt för all del.

Kommer på att jag är jättetrött. Skulle det sätta igång på allvar måste jag ju vara utvilad. Går och lägger mig. Vaknar till varje gång kroppen retas med repetitionsvärkarna. Sen plötsligt händer det ingenting. Allt är borta.

Det enda som rör på sig är bebisen som bäddar för natten och sen somnar. Jättenöjd! Själv ligger jag klarvaken. Snopen. Nähä, inget nu heller.

I smyg börjar jag smida planer. Inatt ska jag vara vaken. Tror jag.

Släpp fångarna loss det är vår

Besöket på MVC igår gick jätte bra. Vädret var ju underbart så min lilla promenad dit var underbar. Jag måste ha sett ut som en just frisläppt fånge. Ni vet som kommer utstapplandes från de stora öppna tunga järnportarna och blinkar mot den starka solen. Jag var fången som drar sitt första andetag i frihet. Som fylls av lycka.

Så jag gick nerför backen med ett stort bubblande leende.

För snart kommer bebien också, nu är det vårkänningar i luften och då ska bebisen komma. Vi ska ju fika med vitsipporna. Snart är de här. Vitsipporna och bebisen. Bebisen ligger så startklar den kan vara. Kan inte komma längre ner nu, för gör den det, då kan jag äntligen få hålla om honom/henne. Så om jag hostar lite till...

Nu måste det väl vara våran tur snart, va?

Idag är det dags för förhoppningsvis det sista MVC besöket. Fast det vet man ju aldrig. Den här lilla ungen verkar stortrivas i mig, så han/hon stannar kanske ytterligare i några veckor för att leta efter den där naveln och käka upp sig lite till. Puhu! Just nu tänker jag inte på det, utan på hur jag ska ta mig till MVC på egen hand.

Min mobil surrar till. Ett meddelande från K. "De fick en dotter imorse. :D"

Hurra hurra hurra hurra!!! Vad roligt, grattis...hihihi...nu blir jag alldeles...alldeles lycklig. Grattis till de lyckliga föräldrarna. Hoppas på att få höra mer av K när vi träffas i eftermiddag. Hörde du det bebis. Wilmers lillasyster bestämmde sig för att komma ut. Ska inte du också göra det nu?

Snälla...

Min blyga bebis

Så här gravid har jag aldrig varit. Det är rekord! Tänk om det skulle bli så som alla, inklusive jag själv, skämtsamt sagt att jag skulle gå över tiden. Kommer jag verkligen orka. Det känns som om jag redan har gått över tiden. Typ några månader. Jag pallar inte att gå över tiden. Orkar inte.

Snälla underbara bebis tycker du inte att det börjar bli ganska trångt där inne? Vi längtar så efter att få lukta och pussa på dig. Är du blyg? Det behöver du inte vara lilla älskling...kom nu!

Idag går jag, ganska otåligt och med hjulbent vaggande steg, in i v.39.

1-0 till foglossningen

Vet inte vem som vann fajten. Jag eller trapporna? Sitter hemma och lipar och riskerar att macen ska få kortslutning. Jag lipar för att jag aldrig mer kommer att komma ut. Så känns det i alla fall. Tänk om mitt nästa besök ute kommer att bli om 2 veckor, då nästa tid till Mvc är. Jag säger bara Åt helvete med denna foglossning, nu får det räcka.

Lyckades ta mig ner för trappan och sakta sakta gå ner för backen. Jag hade segrat. Det var så skönt att sitta på tunnelbanan och åka in till söder. Träffade K utanför Mvc. Nu skulle vi träffa Maria och lyssna på det mest magiska ljud som finns. Bebisens hjärtljud. Allt var bara bra med bebisen, Han/Hon följer kurvorna. Efteråt gick jag och K och åt en härlig lunch på Sono sen skulle jag bara ner i tunnelbanan och sen ta bussen och hämta A på dagis.

Men det gick bara inte. Det gjorde så jäkla ont. Jag gick pytte pytte små steg ändå kändes det som om jag stegade runt med jätte kliv. Ungefär som pappa gör när han stegar runt på tomten på Gotland, jag stegade och mätte upp hela Skanstull. Ringer upp K som jag precis pussat hej då till och lipar.

Jag är ledsen och samtidigt arg. Arg för att jag inte klarar någonting längre. Kan inte ens åka in till Mvc och sen hämta sonen på dagis. Så enkelt men ändå stört omöjligt.

Jaja nu ska jag torka bort tårarna och vänta på att min underbara man och son ska komma hem. Då blir det pusskalas och K ska laga sina underbara pannkakor ikväll.

Har du tagit järntabletterna?

Ojojoj idag måste jag och trapporna ta en fajt! Idag måste jag verkligen komma ner. För vi ska smyglyssna på bebisen och kolla om jag sköter mig. Har jag verkligen tagit tre järntabletter varje dag. Har jag de? Jo, de flesta dagar, men varför ska det vara så svårt att komma ihåg dessa små mörkröda tabletter.

Jag försöker lägga dem på ställen som jag besöker ofta för att jag ska bli påmind. Teskåpet - funkar inte, Skafferiet - nix, kylskåpet - nejnej, badrumsskåpet - nopp, macen - suck nej! Eftersom den förflyttar sig.

Just nu har jag dem i kryddskåpet av alla konstiga ställen och det verkar funka konstigt nog. Kan det bero på att när jag gluttar t ex i skafferiet och kylskåpet har jag gottisradarn på och då lockar inte järntabletterna. Men när jag tittar in i kryddskåpet så finns inte mycket annat som jag kan knapra på än järntabletterna. Ja, om jag nu inte vill knapra i mig hela kardemummor eller kanelstänger.

Nu måste jag förbereda mig för trappfajten. Må bäste man vinna! ...kvinna...

Jag längtar och längtar och längtar och...

Jag har nog aldrig längtat efter något så mycket, som jag gör nu. Jag längtar efter bebisen. Jag längtar efter våren, när det fortfarande kan vara lite kallt ute men varmt i solen, alla vitsippstäcken som breder ut sig med små blåa blåsippsklickar i och förmodligen med en vårtokig A som springer runt och leker flygplan. Jag längtar efter fåglarna som har haft solsemester allt för länge nu. Jag längtar efter att få dra på mig min nya röda kappa. Jag längtar att få sätta på mig mina nya fina kritvita sneakers, som nu har utegångsförbud, och gå långa härliga barnvagnspromenader. Jag längtar efter att kunna gå ner för de 48 trappstegen utan att klamra mig fast i ledstången. Jag längtar så att jag blir tokig.

Just nu har jag insett att jag troligtvis inte kommer att komma ut så mycket mer förren bebisen är född. Det är för sorgligt. MEN snart är det över och snart är våren här och då ska jag banne mig vara ute och gå hela dagarna. Mina ben börjar snart glömma bort hur man gör.

Snart så...snart vår. Hahaha...

Ja, men då packar jag väskan då!

Idag när jag hämtade A på dagis, möttes jag av en väldigt ivrig kille som ville så snabbt som möjligt berätta samtidigt som han hoppade upp och ner, att hans kompis hade blivit hämtad av sin pappa för att åka till sjukhuset. För hon och hennes storebror hade äntligen fått sina bebisar. Sen lugnade han sig och satte sig i mitt knä, där han för övrigt knappt för plats längre för magen, gosade in sig i halsen på mig och sa:

-Jag tycker du också ska åka till sjukhuset mamma, jag kan inte vänta längre! Jag vill också att våran bebis ska komma!