Snormonstrena anfaller

F vakande med feber i dag, inte hög men dock feber och vrålförkyld. Jag vet precis hur han fått det. Varje dag när jag kommer till dagis förvandlas jag till en riddarmamma med spejarögonen på.

Öppnar grinden till dagis och stänger den snabbt för att inte ett litet snormonster ska smita ut. Parerar de första utfallen mot vagnen där oskulden F ligger och sover utan vetskapen om farorna som hotar utanför. Spejar efter A, lokaliserar honom och styr stegen mot honom samtidigt som jag spejar mot en fröken för att tala om nu är jag här. Parerar ytterligare några utfall mot F i vagnen. Jag lyckas. Men då jag, riddarmamman, äntligen får fatt på A och vi kramas det är då de små snormonstren passar på. De kommer från alla håll. Jag försöker parera mot snorfingrarna som pressas ner i vagnen mot F men förlorar varje gång. F vaknar alltid upp av att titta upp mot ett snorigt finger som är påväg ner till honom.

Det är det som gjort honom så febrig och förkyld. Små knubbiga skitiga snorfingrar som glatt vill klappa och känna om tänderna har kommit än.

Jag, riddarmamman med de hopplösa spejarögonen som så desperat behöver nya glajer, ger upp mot snormonstren. De vinner.

Faster fult, moster mjukt

Nu kan jag även kalla mig Faster. Jag är en lycklig och stolt faster till...ja det får de stolta föräldrarna berätta först.

Men fy vad det låter illa. Faster. Varför klingar det så illa? Faster. Säg det högt. Faster. Faaaaaster. Det låter inte bra. Låter strängt. Usch! Fy vad orättvist, jag som har glasögon också. Jag är en faster med glasögon som gör mina ögon små och stränga.

Moster. Åhhh moster är bättre. Men det kommer jag aldrig att bli. Men just nu vet jag om en stolt moster. Moster Malin. Men hör ni vad soft det låter, Moster Malin. Vackert! Moster Malin har också glasögon. Men moster Malin låter mjukt och snällt så där kan inte glasögonen bli stränga.

Nej, det här måste jag göra något åt. Jag vill ändra faster statusen här och nu.