Jag är en smygroyalist!

Det här trodde jag inte om mig själv. Alltså, min farmor var en riktig royalist. Inte jag. Farmor älskade Kungahuset. Älskade Drottningen och Kungabarnen. Inte jag. Min farmor log nog lite igår om hon såg mig däruppe ifrån sitt fina lilla moln. Kanske skrattade hon högt och hjärtligt, petade armbågen i sidan på farfar så att farfar skvimplade ut lite kaffe på sina rosor. Pekade ner på oss för att visa vilket tokigt barnbarn de har.

För igår gjorde jag det. Jag gjorde det jag aldrig skulle tro att kunde göra. Jag puttade fram min son som hopplade omkring helt utan att veta varför han hopplade och viftade med en Sverigeflagga. Varför alla hade haft roliga flaggor och inte han tidigare under dagen. Men som äntligen hade hittat en under en pakethållare på en parkerad cykel. Vilken lycka. Nu gick vi i alla fall vid slottet och viftade med flaggan och plötsligt blir det alldeles tomt på bilar i körfältet. En polis berättar att snart kommer Kungen. Ojoj...vad spännande!

När bilarna glider förbi oss med Kungen och Drottningen alla kungabarnen och andra kungligheter, vad gör jag då? Jo, jag puttar fram min son och säger åt honom att nu kommer Kungen, vifta med flaggan...Va???

Jag blev så paff av mig själv att jag fullständigt kom av mig så pass att jag i chocktillstånd ställer mig bakom min lydiga son och ler till Kungligheterna. Det kittlade till i magen när högvakten samtidigt passerade bakom oss, uppklädda till tänderna dagen till ära.

Farmor, jag gjorde det för dig.