Jag vill bli fri. Är det fel?

Nu orkar jag inte längre. Orkar inte vara en gigantisk napp/nappflaska för det är vad jag är just nu för F. Han är helt besatt av mina bröst. För en månad sen trodde jag att nu, nu snart är det över med amningen. Yes! Men no no no det slog om istället. Han vill ha mer och mer. Mina stackars bröst som var på väg att checka in som fina skinnpåsar har helt plötsligt fått hyra in x-tra personal, för här ska produceras mjölk. I mängder. Vad är det här?

Jag vill verkligen inte amma mer. Vill inte. Det är nog nu. Nu klipper vi F. Jag vill ha tillbaka mina bröst. Jag vill ha tillbaka min kropp, min frihet. Framför allt min frihet.

Min frihet försvann så fort jag blev gravid. Foglossningen som kom så tidigt gjorde att jag blev fast uppe i lägenheten och helt beroende av andra i månader. Månader. I flera månader var det så. När äntligen lilla F kom och jag såg framemot barnvagnspromenader bland vitsippor, midsommarblomster, humlor och gå bland fallande höstlöv men tyvärr grusades det totalt. F totalhatar vagnen. Det har han väl gjort nu i ett halvår.

Varje gång jag ska ut och dra vagn har jag en hysteriskt arg vrålande liten vilding som inte ger sig förren han blir bortplockad för den hemska vagnen. Det är stressande. Väldigt stressande. Jag måste hämta och lämna A på dagis varje dag. Så varje morgon innan nio och varje eftermiddag innan tre är så stressande. Nu på sistone har jag börjat lyssna på mobilradion istället för F:s vrål. Fast jag vågar bara ha ena öronsnäckan i för skulle jag ha båda skulle väl alla som möter oss skaka på huvudet och säga:

-Men gud vilken dålig mamma!!! Ta upp ungen, han är ju ledsen!

Jo, men jag kan inte bära honom vart jag än går. Min foglossningskropp tillåter inte det. Jag kan inte sitta med TENsen varje kväll och natt för att försöka få bort den onda värken bara för att F vill bli buren jämt när vi är utomhus. Babybjörnen. Ont. Bära barn ryggsäcken. Ont ont.

Är jag en dålig mamma som lyssnar på radio när jag är på väg för att hämta A? Är jag dålig som inte står ut? Är jag en dålig mamma som inte vill amma längre? Är jag dålig som önskar att F kunde ta nappflaskan istället?

Det har bara varit lite mycket. Jag orkar inte riktigt längre. Jag vill bli fri. Är det fel?

Han behöver bara rapa, för tusan!

Håhåjaja, jag säger bara, mind your on business. Vad är det med vissa människor? Lägga sig i. Jaja, jag vet! De vill bara vara snälla, men när de kryper upp i knät. Då går det för långt.

Idag skulle jag ta F till doktorn och eftersom jag inte har det där körkortet måste jag ta bussen. Stön vad jobbigt. Bussen till Farsta är alltid knökfull. Knökfull med barnvagnar. Alla mamma och pappalediga ska till Farsta och dricka latte och shoppa. Därför är bussen alltid full. Jag tycker SL snart borde inse att de borde sätta in en lastbil som kan gå fram och tillbaka med alla barnvagnar och deras latteberoende föräldrar.

Men nu ska jag åka den knökfulla bussen. När bussen äntligen kommer, då vaknar F. Jippi! Han är skogstokig. Så jag tar upp honom eftersom jag anar att det är en monsterrap som vill upp. Jag hade laddat honom full med mjölk innan vi rullade iväg. När rapen inte vill upp och F skriker högre och högre, märker jag att folk runt omkring blir stressade. Bebisen skriker. Hjälp! Tanter och farbröder tittar storögt, ojoj vad ska vi göra. För jag kan ju uppenbarligen inte ta hand om mitt barn eftersom han skriker.

Till slut kommer en turkisk kvinna till tanternas och farbrödernas lättnad fram till mig. Hon berättar att hon har 12 barn varav 8 lever. Hon vet bäst. Jag ska amma. Nej, säger jag och ler. Då sätter hon sig brevid mig och börjar riva i min jacka precis som om jag inte förstått. Hon ber mig återigen att amma. Jag förklarar att om jag ammar nu kommer hon att få en monsterrap i knät tillsammans med en liter bröstmjölk. Så nej, inte amma. Han ska bara rapa.

Men kvinnan ger sig inte. Nu börjar hon nästan krypa upp i knät på mig och pratar hektiskt på turkiska. Hon petar och petar på mig och jag börjar på allvar bli jäkligt irriterad på henne. Funderar starkt på att hoppa av. Men vi har ju doktorstiden att passa. Jag stirrar ut genom fönstret och på F. Gungar F hit och gungar F dit.

När vi äntligen kommer fram till Farsta, då kommer det, RAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAP!

F somnar bums och jag ler till kvinnan och går av. Nu har jag ännu ett skäl till varför jag måste skaffa körkort. Slippa irriterande kvinnor som vill krypa upp knät.