A vs bebis

Sitter och jämnför mödrahälsovårdsjournaler A vs bebis, det är ganska kul. De skiljer på sig faktiskt. Framför allt så trodde jag att jag var såååå mycket lättare den här gången. Men icke, oj vad mycket mer jag väger nu. Hahaha...

Vi tar graviditetsv. 32:

• Vikt: 88 vs 93 (Herregud, jag har ju ingen våg hemma, så jag har noll koll på min vikt. Men jag kan glatt konstatera att julhelgen har gjort sitt.)
• Symfus-fundus mått: 32 vs 33 (Mått på magen)
• Hb, g/l: 130 vs 116 (bl a järnvärde)
• B-glukos: 6,4 vs 7,5 (socker)
• Blodtryck: 110/70 vs 140/75
• Fosterläge: Huvud/Rörligt vs Huvud/? (Barnmorskan har inte skrivit in det)
• Fosterljud: 140 vs 152

Är det bara jag som tycker det är roligt att jämnföra dessa siffror? Är jag en gravidnörd som sitter och jämnför? Jo, jag kan tänka mig en till som kan tycka att det är kul. Brorsans fru, som också är gravid.

En lördags eftermiddag

A och jag har varit på kalas idag. Ett lagom stormigt 3-års kalas. Jag var den enda föräldern som stannade. Alla andra föräldrar lämnade sina kalasbarn och gick och gjorde sköna saker man kan göra utan sina underbara ungar. Hhummm...jaja...men jag fick tårta och ballong. Hahaha...någon förmån ska man ha för att man inte är så rörlig längre. Tack tack!

Jag sitter och tittar på mitt lilla TENs paket, ibland går jag fram och pillar lite på den. Attans att jag inte fick tag på mina övervakare Maria och Cecilia igår. Vill så gärna prova, men vågar inte för tänk om jag har fel program och sätter igång en förlossning som blir på tok för tidig. Nej, har jag väntat så länge på den kan jag gott vänta en dag till.

Nej, nu ska jag nog tända en skön brasa. Vända länstolen så att värmen från brasan tar bort det onda i ryggen. Ta min stora älskade turkosa Calle Forsberg kopp fylla den med ett gott te och sen läsa bok. A ligger uppochner i soffan och kollar på Pettson och Findus och K rensar äntligen, halleluja, bland alla sina papper och tidningar.

Ahhhh...härligt!

Ont?

Ja, man blir ju mer och mer fast här hemma i lägenheten. Det är ju så många hinder man ska passera innan man över huvudtaget kan åka någonstans. Först är det strumpdjävlarna som ska på. Funderar på curlingkänger som man kan gå barfota i. När strumporna är på, då kan jag skeda på mig dojorna. Lättad och glad står jag påklädd, jippi, nu kan jag gå ut. Men då ska jag gå ner för alla 48 trappsteg och det är ingen lek. Ett steg i taget sakta sakta sakta och jag klamrar fast mig i räcket samtidigt, hejar på min gulliga granne som är typ 100 år som också ska till affären...45 46 47 48 Jaaaaaaaaaa äntligen nere...möter min gulliga 100-åriga granne som redan är tillbaka från affären...då börjar vaggandet nerför backen som jag nuförtiden måste vila 2 gånger innan jag är nere. Hahaha...det är inte klokt!

Men nu sitter vi här i lägenheten igen efter några timmar ute i snön. Har tänt brasa för det var svinkallt ute. Både jag och A har fina röda kinder men nu fyller vi våra munnar med varmchoklad med marshmallows och bullar. Mmmmm...

Vågar inte prova TENs apparaten förren K kommer hem. Väldigt nyfiken på den.

Äntligen äntligen...

Idag har äntligen min kära TENs kommit. Jag har väntat på den hur länge som helst. Paket har varit bortslarvat på posten. Men nu är den här, bättre sent än aldrig. Jag ska försöka ta mig dit själv. Kan inte vänta på att K ska komma hem efter jobbet och att han sen ska gå och hämta ut det då. Min stackars son kan ju också behöva komma ut. Jag tycker verkligen synd om honom. Det är snö ute, äntligen, och så kan jag inte gå ut med honom och åka pulka.

Mitt hjärta går sönder.

Jag vill dra på mig kängorna och mina sköna leka i snön kläder och gå ut och hojta, "Se upp i backen annars får ni en hundra kilos gravid mamma i nacken!"

Skulle jag försöka dra på mig vinterbrallorna nu skulle de bara gå upp till knäna sen skulle det bli totalstopp.

Nä, nu ska jag se till att lillkillen får leka lite i snön och samtidigt ta oss sakta sakta till mitt väntade paket som ligger och glimmar på pakethyllan för icke uthämtade paket.

Jag måste stoppa i mig fler järntabletter

Kan inte den här jäkla hostan ta och försvinna snart. Jag hatar den! Har hostat nu i tre veckor och bebisen tycker verkligen inte om det. Varje gång jag hostar får jag ett par rejäla kickar tillbaka, som om inte hostan i sig gör sig påmind i magtrakten redan.

Idag har hela familjen varit hos barnmorskan och lyssnat på bebisen. Enligt skrönorna ska jag ha en flicka i magen. Fosterljuden var 152 den här gången. A tyckte det lät roligt även denna gång att lyssna på tåget som bor i min mage. Nu har jag alltså fullgått 32 veckor, snart 33. Tänk, om det blir som när jag väntade A som kom i v. 37, då kanske det bara är typ 4 veckor kvar. Himmel!