Djuriska

Idag medans K var och handlade skumpa och annat gotta till nyår, passade jag på att ta en brottningsmatch med overallerna i hallen. När jag äntligen vunnit matchen och overallerna snopna satt på varsin unge tog jag F på axlarna och A i handen och gick till lekparken härintill. Där finns det också lite djur. Först hälsade vi på fåren och getterna.

- Määähähäää låter fåren och getterna, sa A, det är därför de får bo tillsammans mamma, de pratar ju samma språk. Eller hur? Fast getterna har lite dialekt. De låter inte riktigt som fåren mamma.

Vi hälsade på tupparna och hönorna, kaninerna och tillslut grisarna. F satt och hoppade på mina axlar och upprepade hela tiden Dää dää dää dääää och pekade och pekade på alla djur och var helt tokglad. Plötsligt var det en get där hos grisarna. A såg fundersam ut och jag visste att det snart skulle komma något ur honom.

-Undrar vilket språk de pratar nu mamma? Griska eller getterska? Vad tror du mamma?

Härliga fyra

Nu är det över. Allt jobbigt och allt roligt har passerat. Det roliga kom på en blixtvisit. Julen alltså. Det var knappt jul. Ett litet kort ögonblick. Swosch! Borta! Medans det jobbiga höll på i dagar och veckor. Det ville aldrig ta slut. Aldrig sluta att djävlas. Det blev bara mer och mer. Flytten och ungarna som turades om att vara sjuka mitt i allting. Flyttkartonger, flyttkartonger och fler flyttkartonger att packa. Febriga barn. Matvägrande barn. Men nu är det över. Det jobbiga och det roliga.

Så nu sitter vi här. Familjen i sitt nya fina hem. Det är så stort och ljust. Solen badar i vardagsrummet och i A:s rum just nu. Inga persienner. Solen är välkommen här. Vi får se hur det blir i sommar i detta härliga söderläge. Då kanske persienner är välkomna.

Blocketklipp

Tjiho vilket klipp jag gjort. Det är mitt första blocketklipp. Å jäklar vilket första klipp sen.

För 400 pix blev den här skönheten min. Det är ju sannerligen Otroligt. Det är ju nästan så man undrar om säljaren vet vad hon säljer och om hon egentligen vet vad den kostar i butik. Jag vet, att om jag skulle gå och handla denna bokhylla idag i Norrgavels butik skulle jag få betala 3.600 kronor. Även fast jag pratat med säljaren, och hon försäkrar att det är en Norrgavel bokhylla och att hon bara vill ha 400 hundra för den, så är det är knappt att jag tror att det är sant.

Nu har jag visserligen inte sett den och kommer inte att se den förrän den har transporterats av underbara Malin ända från Malmö. Men så jäkla förstöd kan den ju inte vara.

Just i denna stund går min underbara Malin med bokhyllan under armen. Så allt är sant. Bokhyllan är min. Tjihooo...

Tack Malin för att du kunde hämta den åt mig. :D

Var är tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp?

På 1:a advent brukar jag börja härja. Ugnen står på dygnet runt, in och ut med julskinkor, pepparkakor, köttbullar, lussekatter och annat gott. Det är alltid bastuvarmt inomhus eftersom jag, trots att ugnen står på jämt, även hivar in vedträn i öppnaspisen. Jag går denna tid omkring och smaskar och gottar mig, klädd i linne eftersom det är så himlans varmt.

Ibland smyger jag upp en julstjärna i fönstret lite tidigare än 1:a advent. Men i år blev det inte så. Allt har liksom kommit av sig. Ugnen är tom. Jag har ingen julkänsla alls. Det står flyttkartonger över allt. Jullådorna förblir oöppnade. Det är ingen ide att plocka upp något eftersom det ska packas ner nästa helg. Fast en och annan julstjärna och tomte finns faktiskt uppe kom jag på.

Det blir till att julracea sista veckan. När vi flyttat in i det nya. Men hur ska vi hinna? Vi som hade tänkt att fira hemma lugnt och stilla. Men för att vi ska kunna fira lugnt och stilla och utan flyttkartonger mellan julgodiset och köttbullarna, har jag börjat planera. Planera. Eftersom jag är yrkesskadad har jag ju givetvis ritat upp nya lägenheten och möblerat den redan. Jag har till och med numrerat garderoberna. Märkt upp alla flyttkartonger och skrivit var de ska. Tex till garderob 7 i sovrummet. Herregud jag är värsta flyttgeneralen.

Det här ska nog gå ska ni se, sa jag och stoppade munnen full med rosa härliga skumtomtar.

Amerikansk standard är det rätta

Såg ett program på svt tror jag att det var häromdagen som jag inte kan släppa. Jag återkommer hela tiden i tankarna till programmet. Tyvärr kunde jag inte följa det så bra eftersom F var vaken, men programmet gick lite i bakgrunden medans vi lekte. Skulle jättegärna vilja se det igen för jag blev riktigt förbannad. Fan att de kan få hålla på som dom gör. Amerikanerna.

Det handlade om ett callcenter i Indien. Ett av alla callcenters som USA har utomlands. Undra hur många som finns? Varför har man sin support utomlands? Jo, det är billigare. Billigare för det USAägda företaget. Okej, de ger arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. Men är det verkligen rätt? Är det verkligen rätt att företaget sen går in och och "hjärntvättar" de som ska få jobba på callcentret. De som arbetade där skulle gå i skola för att bli amerikaniserade. De skulle lära sig att tala rätt. En sliskig engelska. De skulle lära sig den amerikanska standarden. Det rätta standarden. Att alla i hela USA har sköna mjuka persikofärgade frottehanddukar i sina badrum. Att alla i hela USA har hem som i katalogen som gick runt i klassrummet. En Bloomingdaleskatalog. Stora höga härliga sängar som det nästan behövdes stegar för att komma upp i. Bäddade med mjuka fluffiga täcken och kuddar. Alla var rika och lyckliga. Det visades härliga bilder på familjer med äppelskinder som drack coca-cola. Det var så man skulle ha det och det är så man får det om man tar sitt pick och pack och flyttar till det härliga fria landet. Yeah right!

Lärararen var så vidrig. Hon klankade ner på deras livstil som var fel och dålig och fick dem att framstå som dumma och idioter. Det var ju den amerikanska livstilen som var den enda rätta att leva.

Det var det en kille man fick följa hade som dröm. Att få leva den amerikanska drömmen. Han var verkligen besatt av att bli rik. Besatt. Det var inte radio eller musik han hade på när han kom hem efter att ha arbetat på callcentret. Det var ett band som gick om och om igen med en monoton röst som talade om att han var lycklig att skulle bli framgångsrik och framförallt snuskigt rik. Samma monotona röst talade när han sov. Ni vet ett sånt där band som Chandler i vänner hade när han försökte sluta röka...When you wake up you will not want to take a cigarette, When you wake up you will not want to take a cigarette...överallt på väggarna i lägenheten fanns det nedklottrat på papper hans drömmar. Bilder på motorcykeln, bilen, huset...

Den drömmen skulle bli sann den 26:de oktober 2006 det var då han skulle köpa motorcykeln, bilen, huset...huset? jag menar paradiset. Det var den dagen ha skulle bli så rik att han skulle kunna köpa hela Amerika Det var den dagen han skulle bli lycklig. Men är det verkligen lycka? Är den amerikanska drömmen verkligen den rätta? Har det inte gått riktigt snett om man tror på det? Det är så sorgligt.

Idag är det den 29 November 2008 och jag undrar hur det gick för killen. Blev han någonsin lycklig. Riktigt lycklig. Hoppas det.