Arvegods

Idag tog jag tjuren i hornen, alltså jag tog mig i kragen och trotsade min rädsla och vågade åka in med min lilla gormande skrikande tjurande tyrann till söder. Åh vad det var befriande. Vad skönt det var att vara i stan. Att gå och titta i skyltfönster med fina saker man bara måste ha. Då var det liksom lite okej att F protesterade i vagnen. Fast det hade ju varit ännu bättre om jag kunde ha ett barn som älskade sin vagn och som tycker att det bara är spännande och kul att bli framputtad på stans gator. Men icke då. Inte F. No no no.

Här hemma är vi nog ökända. De som inte känner mig och de är väl de flesta här omkring, tycker nog att jag är en riktigt dålig mamma. Som låter min lilla son sitta i vagnen och vara så ledsen.

För varje dag, varje dag så gormar och skriker F i sin vagn till och från dagis när vi ska hämta och lämna A. Det tar ungefär en 10 min till dagis, hela den tiden det tar att gå dit så hörs ett ilsket vrål nerifrån vagnen och vild F som förtvivlat vill upp. Förut tog jag upp honom, i alla fall när han var mindre. Men när min foglossning sa ifrån att det inte var okej att bära honom hela tiden fick han sitta där och vråla. Någongång måste han ju fatta. Eller?

Det är så jäkla jobbigt. F totalhatar sin vagn. Verkligen. Jag har försökt med allt. Prövat alla möjliga leksaker som kan roa i vagnen. Jag har bäddat och bäddat ur. Jag har provat att både ha honom framåt och bakåt. Inget funkar. Det är väl så att han helt enkelt inte gillar begagnat arvegods från storebrorsan. Det är tydligen känsligt det där.

Men idag hade jag tur, han somnade precis när jag kom fram till Camilla, Tomas och Catharina som väntade ivrigt på att få gå och luncha med oss. Så jag kunde avslappnat och lugnt gå med dem och käka på ett vegoställe på hornsgatan. F sköte sig exemplariskt, han vaknade precis lagom när vi käkat klart och charmade sen brallorna av dem.

Hemresan, det är ett annat kapitel...