Lurar jag mig själv med huvudet i sanden

Ska jag sitta här med huvudet i sanden länge till, det undrar jag. Jag är så jäkla feg, måste ta för mig. Men vad är det jag ska ta för mig då? Vad ska jag roffa åt mig. Ingen aning. Fast det är inte sant. Jag har hur många projekt i huvudet som helst. Jättemånga. De är för många. Det är det som är problemet. Var börjar jag? Vilket börjar jag med? Vem ska jag bolla med? Fröken V eller Fröken Jansson? Kanske med Fru Falk?

Jag sitter med mina projekt och tänker på dem. Tänker på dem?

Jamen, det är ju roligt. Eller inte. Nu måste jag verkligen dra upp huvudet ovanför ytan och börja sortera mig. Ja, Jag måste sortera upp mig. Lägga mig i två olika högar. Kastahögen. Sparahögen. Sparahögen är de projekt som faktiskt är någorlunda realistiska som jag kan förverkliga.

Efter min mammalediga period måste jag komma igång med mitt. Mitt mitt mitt. Måste bli ego. Det är jag så jäkla dålig på. Jag sätter hela tiden A, F och K först och sist kommer jag. Fegt. Ja, det är jättefegt. Men enkelt. Och så jäkla typiskt kvinnligt. Jag kräääks. Men så är det JUST NU.

Jag är varulven i videon, som springer ifrån mig själv och så kan jag ju inte ha det. Vill inte fega ur. Vill inte vara rädd. Vill inte ha huvudet i sanden. K försöker pusha hela tiden och jag bangar och skyller ifrån.

Det måste bli ett slut på det hörneni. Foglossningsmamman rycker upp sig. Jag spänner på mig bältet. Trycker ihop höfterna. Rätar på ryggen. Dricker ett glas vatten och går och lägger mig.

Imorgon ringer jag Fru Falk och Fröken V och frågar om de vill bolla med mig?

Gonatt nu mina små älsklingar!

Just nu försöker jag natta två små killar samtidigt. No problems om de hade legat i samma säng i samma rum. Nu ligger de två små barnen, som verkligen borde gnugga John Blunds magiska gonatt pulver i ögonen, i varsin säng i olika rum. Jag går mellan rummen och stoppar om, klappar och smeker fina små huvuden.

A ligger själv men måste ropa ibland på mig när jag är inne hos F, utifall jag skulle ha fått för mig att gå ut utan honom. Varje gång han ropar försöker jag att inte svara för då vaknar F, men måste svara då mamma blir till maaaaammA...!!!

Lilleman spärrar upp sina små blå igen och ler, nej, det är inte morgon. Börja om från början. Vyssa, gunga, sjunga, vyssa, gunga, sjunga tills man ger upp för att foglossningsmammans höfter och knän börjar gnissla så högt att det blir omöjligt att somna, då slänger man fram bröstet. Stackars bröst.

Men nu ligger de själva i sina sängar. Vakna. A räknar alla tunnelbanetåg han hör, här finns inga får att räkna. F jollrar till sina fina spegelstjärnor som hänger ovanför spjälsängen. Jag sitter i soffan och håller tummarna. Somna somna somna. Det verkar lovande. Rapporterna om tågen kommer allt mer sällan och jollrande i andra rummet låter tröttare och tröttare.

Gonatt älsklingar...

Non-Alcoholic för en mjölkkossa

Så här ser min kväll ut, härligt va?

Nu kanske ni skulle kunna tro att foglossningsmamman sysslar med smygreklam. Men faktum är att Carlsbergs Non-Alcoholic är jäkligt god. Så helt riktigt, så gör jag så inibängen reklam för denna underbara öl, som en mjölkkossa som jag, kan sitta och njuta av så här på måndagskvällen ute i min lilla trädgård.

Foglossningsmamman lever kvar

Bebisen är ute men fogarna behöver fortfarande spackel.

Närakuten tur & retur

Idag var det menat att K och A skulle ut och valla mig. En i varje arm. Vi skulle försöka sätta igång det hela. Skita i att varje steg gör ont. Nu kan inte bebisen sitta där inne och fika och leta efter naveln. För du måste ut först lilla älskling, det är då du får en navel.

Men så blev det inte. Vaknade av att jag var stendöv på ena örat. Näsan hade blivit en hysterisk snorsamlare som verkligen hade lyckats med sin uppgift. Supertäppt. Det kändes som om jag hade stoppat in huvudet i någon slags vakumpump. Vakum i hela huvudet.

Senare på eftermiddagen när sammandragningarna blev värre och örat hotade med att sprängas, ringde jag jag närakuten. Skulle jag få riktiga värkar snart och sitta och krysta skulle mitt huvud definitivt explodera. Måste fixa örat bums. Som tur var fick jag en tid nu på kvällen.

Kl. 19.00 stod det en taxi här utanför och väntade. K hjälpte mig ner och in i taxin. Väl framme skulle jag betala taxiresan. Korthelvetet funkar inte och taxichaffisen kunde inte göra ett manuellt köp. Så vi får köra runt tills vi hittar en bankomat. Funkar inte där heller. Ahhhhh... taxichaffisen föreslår att vi försöker på närakuten om vi skulle kunna göra ett uttag där. Vi åker dit. Jag går in, där sitter en tant med glajerna på nästippen och pratar i telefon. Med sin dotter. Jag förklarar snällt hela situationen. Taxi, kan inte betala, inte gå, höggravid, sjuk, snälla gör ett undantag.

Tanten kastar huvudet bakåt och skrattar och säger att här på Landstinget kan vi aldrig göra undantag. Moahhahaha...

Mitt öra sprängs och tårarna rinner och bebisen är på väg ut. Undrar vad jag måste göra för att betala tillbaka skulden. Diska går ju inte. Går tillbaka till taxichaffören. Han nästan kramar mig när han ser den hormonstinna foglossningsmamman komma vaggandes tillbaka.

Ger mig en lapp med sitt mobilnummer. Han litar på mig. Vad annars, han vet var jag är och att jag inte direkt kan springa därifrån. Den snälla taxichaffören säger att jag ska ringa när jag är klar hos doktorn. Sen åker vi hem till din man, så får han betala säger han och skrattar.

Jag blir alldeles knäsvag och varm...tack!

A och monsterkråkorna

Igår kom jag på A att sitta och skjuta snorkråkor. Gulligt? Nä, för i den lilla gulliga 3-års näsan kommer det ut stora gröna halvtorkade monstersnorkråkor. A satt i soffan och kollade på morgonbolibompa, helt i trans, djupt koncenentrerad med kråkorna. Njöt. Det var bara han och kråkorna. Tills hans jobbiga foglossningsmamma kom vaggande med papper och avbröt den härliga stunden.

Nu, idag ligger jag här i soffan och tittar upp i taket. Vad ser jag??

En grön jättekråka som sitter och tittar ner på mig och hotar att trilla ner.

Vissa gör tydligen vad som helst

Jo, Camilla...det här med möbelmässan. Det kanske inte är så dumt när jag tänker efter. Jag kanske kan få komma ändå? jo, jag vet. Vi skrattade gott när vi pratade om det sist. Hahaha skulle jag, gå på mässan? Hahaha! Foglossningsmamman? Va tokigt!

Men seriöst, jag kan ju vara en runner till dig och Tomas. Du vet snabbare än blixten till kopieringsrummet, snabbare än blixten till pressrummet, kaffemaskinen...eller?

Det blir asbra! Fint! Men ska vi säga så? Ni kommer inte att ångra er?