Retstickor!

Tycker jag om bebisen och värkarna. Blääää...

Varje kväll och natt nu senaste dagarna har kroppen kommit igång med fiiint värkarbete. Jag och K går omkring som spända fiolsträngar. Möter K:s förväntansfulla blickar. Nu? Är det på riktigt nu? Värkarna jobbar vidare, men inte så pass att man plockar upp telefonen och ringer barnvakt, BB och taxi stockholm. Ibland är det 20 min mellan värkarna. Men det känns fortfarande lite som repetitionsvärkar, inte de här Wiiiieeee vilken värk.....Men fortsätt. Fortsätt för all del.

Kommer på att jag är jättetrött. Skulle det sätta igång på allvar måste jag ju vara utvilad. Går och lägger mig. Vaknar till varje gång kroppen retas med repetitionsvärkarna. Sen plötsligt händer det ingenting. Allt är borta.

Det enda som rör på sig är bebisen som bäddar för natten och sen somnar. Jättenöjd! Själv ligger jag klarvaken. Snopen. Nähä, inget nu heller.

I smyg börjar jag smida planer. Inatt ska jag vara vaken. Tror jag.

Närakuten tur & retur

Idag var det menat att K och A skulle ut och valla mig. En i varje arm. Vi skulle försöka sätta igång det hela. Skita i att varje steg gör ont. Nu kan inte bebisen sitta där inne och fika och leta efter naveln. För du måste ut först lilla älskling, det är då du får en navel.

Men så blev det inte. Vaknade av att jag var stendöv på ena örat. Näsan hade blivit en hysterisk snorsamlare som verkligen hade lyckats med sin uppgift. Supertäppt. Det kändes som om jag hade stoppat in huvudet i någon slags vakumpump. Vakum i hela huvudet.

Senare på eftermiddagen när sammandragningarna blev värre och örat hotade med att sprängas, ringde jag jag närakuten. Skulle jag få riktiga värkar snart och sitta och krysta skulle mitt huvud definitivt explodera. Måste fixa örat bums. Som tur var fick jag en tid nu på kvällen.

Kl. 19.00 stod det en taxi här utanför och väntade. K hjälpte mig ner och in i taxin. Väl framme skulle jag betala taxiresan. Korthelvetet funkar inte och taxichaffisen kunde inte göra ett manuellt köp. Så vi får köra runt tills vi hittar en bankomat. Funkar inte där heller. Ahhhhh... taxichaffisen föreslår att vi försöker på närakuten om vi skulle kunna göra ett uttag där. Vi åker dit. Jag går in, där sitter en tant med glajerna på nästippen och pratar i telefon. Med sin dotter. Jag förklarar snällt hela situationen. Taxi, kan inte betala, inte gå, höggravid, sjuk, snälla gör ett undantag.

Tanten kastar huvudet bakåt och skrattar och säger att här på Landstinget kan vi aldrig göra undantag. Moahhahaha...

Mitt öra sprängs och tårarna rinner och bebisen är på väg ut. Undrar vad jag måste göra för att betala tillbaka skulden. Diska går ju inte. Går tillbaka till taxichaffören. Han nästan kramar mig när han ser den hormonstinna foglossningsmamman komma vaggandes tillbaka.

Ger mig en lapp med sitt mobilnummer. Han litar på mig. Vad annars, han vet var jag är och att jag inte direkt kan springa därifrån. Den snälla taxichaffören säger att jag ska ringa när jag är klar hos doktorn. Sen åker vi hem till din man, så får han betala säger han och skrattar.

Jag blir alldeles knäsvag och varm...tack!