söndag 10 februari 2008

Närakuten tur & retur

Idag var det menat att K och A skulle ut och valla mig. En i varje arm. Vi skulle försöka sätta igång det hela. Skita i att varje steg gör ont. Nu kan inte bebisen sitta där inne och fika och leta efter naveln. För du måste ut först lilla älskling, det är då du får en navel.

Men så blev det inte. Vaknade av att jag var stendöv på ena örat. Näsan hade blivit en hysterisk snorsamlare som verkligen hade lyckats med sin uppgift. Supertäppt. Det kändes som om jag hade stoppat in huvudet i någon slags vakumpump. Vakum i hela huvudet.

Senare på eftermiddagen när sammandragningarna blev värre och örat hotade med att sprängas, ringde jag jag närakuten. Skulle jag få riktiga värkar snart och sitta och krysta skulle mitt huvud definitivt explodera. Måste fixa örat bums. Som tur var fick jag en tid nu på kvällen.

Kl. 19.00 stod det en taxi här utanför och väntade. K hjälpte mig ner och in i taxin. Väl framme skulle jag betala taxiresan. Korthelvetet funkar inte och taxichaffisen kunde inte göra ett manuellt köp. Så vi får köra runt tills vi hittar en bankomat. Funkar inte där heller. Ahhhhh... taxichaffisen föreslår att vi försöker på närakuten om vi skulle kunna göra ett uttag där. Vi åker dit. Jag går in, där sitter en tant med glajerna på nästippen och pratar i telefon. Med sin dotter. Jag förklarar snällt hela situationen. Taxi, kan inte betala, inte gå, höggravid, sjuk, snälla gör ett undantag.

Tanten kastar huvudet bakåt och skrattar och säger att här på Landstinget kan vi aldrig göra undantag. Moahhahaha...

Mitt öra sprängs och tårarna rinner och bebisen är på väg ut. Undrar vad jag måste göra för att betala tillbaka skulden. Diska går ju inte. Går tillbaka till taxichaffören. Han nästan kramar mig när han ser den hormonstinna foglossningsmamman komma vaggandes tillbaka.

Ger mig en lapp med sitt mobilnummer. Han litar på mig. Vad annars, han vet var jag är och att jag inte direkt kan springa därifrån. Den snälla taxichaffören säger att jag ska ringa när jag är klar hos doktorn. Sen åker vi hem till din man, så får han betala säger han och skrattar.

Jag blir alldeles knäsvag och varm...tack!

3 kommentarer:

Ulrika sa...

Nämen oj!! Det finns najsa människor iaf!! Det är bra... en typisk sån där desperat-situation som man bara avskyr... då är det bra med såna människor som fattar läget. KRAM!

Anonym sa...

men vilket äventyr lilla(?) du.


kram

Anonym sa...

haha, vilken av dom.?? ja jag verkar vara på gång nu med att få in lite kärlek i mitt liv, kanske en tonsäker vore nåt.!? Den andre ger jag föga för..

ha kan inte vi ha en blogg där vi båda loggar in och där samtalet blir bloggen.?