Ropen skalla, amningsnapp åt alla!

Jag blir lite förbannad på en del barnmorskor och BVC-sköterskor. På sistone har jag haft en del sökningar som hamnat på min blogg. Sökordet har varit amningsnapp. När jag själv gjorde en sökning och läste vad det sas om amningsnappen blev jag häpen.

Det är verkligen så att prussiluskorna inte rekommenderar detta underverk. Amningsnappen gjorde att jag stod ut med att amma vidare. Hade inte K åkt iväg den natten och handlat nappen hade jag lagt av att amma på vänstra bröstet. För det gjorde så j-vla ont med helt söndertrassade bröstvårtor. Det var inte så härligt och njutbart att amma. Nu med amningsnappen kunde jag direkt börja amma det trasiga bröstet. Utan smärta. Jag tyckte det var jättemysigt att amma A. Jag hade inga som helst problem med honom. Nu ville jag uppleva samma med Franke.

Att höra från sin BVC-sköterska eller barnmorska när man sitter och grinar med blödande bröstvårtor, att det bara är att stå ut. Ta och badda lite bröstmjölk. Det är galet. Det är ju tortyr. Stressande. Ångestladdat varje gång ens lilla bebis skriker på mjölk. Det blockerar ju hela amningen. Jag fattar inte att det sitter så långt inne att rekommendera amningsnappen. Huvudsaken är väl att bebisen får i sig den värdefulla bröstmjölken och att mamman kan slappna av istället för att sitta och försöka tänka bort de tusen nålar som sticker henne.

Shame on you, shame on you mrs prussiluskor!!!

Jag kan varmt rekommendera amningsnappen. Faktiskt är det så att Franke har lärt sig öppna sin lilla mun bättre, han suger i sig mjölken glupskt och sover sen som en prins. Jag har sluta grina och har ingen ångest längre. Njuter igen av att amma.

Tack till min underbara nattsköterska på BB som faktiskt rekommenerade amningsnappen till mig. Shame on mina prussiluslor på BB och BVC som tyckte att badda med bröstmjölk och fortsätta att amma skulle göra susen.

En sjuukt liten värld

På BB ingick ju jag självklart i den coola mammaskaran. Det pratades med de andra mammorna och papporna. Alltså andra-tredje-fjärdegångsföräldrarna. De skygga förstagångspapporna bara log nervöst.

Jag pratade speciellt med en mamma där. Hon fick barn en dag innan mig. Vi pratade mest om amning, eftersom våra knoddar inte hade fått godkänt på amningsprovet. Hon kändes lite bekant men ändå inte. Hon påminde om en vän till mig. Så jag tänkte inte så mycket mer på det. När hennes knodd blev godkänd sa vi lycka till och hej till varann.

När jag och lilleman också blivit godkända för hemfärd och vi står i källaren här hemma och stuvar med barnvagnen. Kommer det ut en tjej ur tvättstugan. Tänker på mamman på BB när jag ser henne. Säger till K med Skelleftemål: "Jamen de var ju sjuukt likt mamman på BB". För just nu har jag uttrycket sjuuuukt fastnitat i huvudet med dialekt. Tänker på min gamla vän Fredrik. Han kommer från Skellefteå och sa alltid sjuuukt om allting. Kan också bero på min brorsas tjat om P3s radioprogram "Mammas nya kille".

Utanför soprummet träffas vi igen, BB-mamman och jag. Vi säger förvirrat till varann, men det är ju du?? I min källare??

Vi bor i samma hus. BB-mamman och jag. Det är ju så sjuuukt konstigt. Hon är nu mamman på hörnet.

Bidrottningen på BB

När jag låg på BB la jag märke till något ganska underligt.

Man såg nämligen så himla tydligt på vilka som var förstagångsföräldrar och vilka som var andra-tredje-fjärdegångs föräldrar eller snittföräldrar.

Det syntes tydligt vid matsalen. De kallade det för föräldramatsalen. När det serverades mat. Frukost, lunch, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika på de mest bissara tider. Då var det lite vilsa pappor som susade fram och tillbaka mellan deras familjerum och matsalen. Inne i familjerummet låg bidrottning. Förstagångsmamman. De såg man aldrig skymten av. Väldigt sällsynta. Förstagångsmamman är helig och orörlig. Förstagångspapporna servar och ler vänligt.

Andra-tredje-fjärdegångs föräldrarna visades oftast som coola mammor som rullade omkring med sina bebisar i plastbaljorna som gärna pratade om förlossningen och amning. Men även av självsäkra pappor med bebisar på armen som tappert försökte få lite kontakt med förstagångspapporna. Men förstagångspapporna tyckte andra-tredje-fjärdegångs papporna var läskiga som pratade om snitt och uppvak.

Jag har varit en bidrottning men nu är jag en cool andra-kanske-tredje-fjärdegångs mamma.

Retstickor!

Tycker jag om bebisen och värkarna. Blääää...

Varje kväll och natt nu senaste dagarna har kroppen kommit igång med fiiint värkarbete. Jag och K går omkring som spända fiolsträngar. Möter K:s förväntansfulla blickar. Nu? Är det på riktigt nu? Värkarna jobbar vidare, men inte så pass att man plockar upp telefonen och ringer barnvakt, BB och taxi stockholm. Ibland är det 20 min mellan värkarna. Men det känns fortfarande lite som repetitionsvärkar, inte de här Wiiiieeee vilken värk.....Men fortsätt. Fortsätt för all del.

Kommer på att jag är jättetrött. Skulle det sätta igång på allvar måste jag ju vara utvilad. Går och lägger mig. Vaknar till varje gång kroppen retas med repetitionsvärkarna. Sen plötsligt händer det ingenting. Allt är borta.

Det enda som rör på sig är bebisen som bäddar för natten och sen somnar. Jättenöjd! Själv ligger jag klarvaken. Snopen. Nähä, inget nu heller.

I smyg börjar jag smida planer. Inatt ska jag vara vaken. Tror jag.

Hallå, är det BB?

Igår hade vi repetition. K, jag och kroppen. Men sen avstannade värkarna lika plötsligt som det började. Lite snopet. Satt med telefonen i handen och undrade, ska jag ringa mina föräldrar? Ska de komma nu? Är det nu de ska passa A?

Jag och Johanna var tidigare under gårdagens eftermiddag ute och vallade mig, jag ville se om det eventuellt skulle kunna starta förlossningen. Det verkar som det lyckades.

För my god vad ont jag fick på kvällen. Vi gick verkligen inte långt utan till centrum fram och tillbaka. Fast för mig är det visserligen som att gå ett helt marathon. Jag ville handla färsk fisk i fiskaffären och blommor hos Irene. Jag skulle aldrig ha vågat gå den vägen själv utifall bebisen skulle få för sig att komma eller om min kropp, ja eller mina onda höfter, helt plötsligt bestämmde sig för att protestera. Inte ett steg till. Hör du det!

Nu var Johanna med och vi har startat något som inte går att stoppa. FÖRLOSSNINGEN...Wiiiiieeeeee...