Vårpromenad med F och Mormor på ståbrädan

Jag, F och mormor har haft en härlig morgonpromenad! Solen lyser. Vitsipporna och blåsipporna niger i backarna så fint. Mormor fick stå på A:s ståbräda. Hon blev trött i benen. Tur att hon är så liten, min älskade mormor. Så liten att hon ryms i telefonen.

Mormor blev glad att vara ute och promenera i våren, speciellt när hon kan sitta bekvämt hemma i sin fåtölj. Klädd i en skön mjuk rosa morgonrock. Slippa sätta på sig broddar och vinterkläder. Hemma hos henne är det fortfarande vinterland.

Snart kommer hon hit, till våren. Då ska hon få pröva ståbrädan på riktigt och niga tillbaka till sipporna.

Släpp fångarna loss det är vår

Besöket på MVC igår gick jätte bra. Vädret var ju underbart så min lilla promenad dit var underbar. Jag måste ha sett ut som en just frisläppt fånge. Ni vet som kommer utstapplandes från de stora öppna tunga järnportarna och blinkar mot den starka solen. Jag var fången som drar sitt första andetag i frihet. Som fylls av lycka.

Så jag gick nerför backen med ett stort bubblande leende.

För snart kommer bebien också, nu är det vårkänningar i luften och då ska bebisen komma. Vi ska ju fika med vitsipporna. Snart är de här. Vitsipporna och bebisen. Bebisen ligger så startklar den kan vara. Kan inte komma längre ner nu, för gör den det, då kan jag äntligen få hålla om honom/henne. Så om jag hostar lite till...

Solen håller på att gå ner

Den lyste så fint idag. Saknat den. Jag ville så gärna göra den sällskap och eftersom de 48 trappstegen djävlas med mig, så satt jag på balkongen. Det var skönt med frisk luft. Jag blundade och lekte en liten soltörstig solros. Fast egentligen behöver jag inte leka eller låtsas. Jag är en soltörstig gravid foglossningsmamma som så desperat vill ut i solen.

Jag satt där på balkongen och försökte tränga bort bygget som pågår några meter härifrån. Satt med min kopp te och med många sköna filtar omkring mig och bebisen, till sällskap hade vi vår gamla gran. Visserligen uppsågad i tusen bitar och nerstoppad i två svarta påsar. Så det sällskapet var inte mycket att hurra för men jag fick några glada hejande från killarna som så snabbt bygger våning efter våning på huset mittemot. Vi är just nu i samma höjd men snart kommer de att vara närmare solen än mig.

Men snart kommer jag och bebisen att få fika med vitsipporna.