Släpp fångarna loss det är vår

Besöket på MVC igår gick jätte bra. Vädret var ju underbart så min lilla promenad dit var underbar. Jag måste ha sett ut som en just frisläppt fånge. Ni vet som kommer utstapplandes från de stora öppna tunga järnportarna och blinkar mot den starka solen. Jag var fången som drar sitt första andetag i frihet. Som fylls av lycka.

Så jag gick nerför backen med ett stort bubblande leende.

För snart kommer bebien också, nu är det vårkänningar i luften och då ska bebisen komma. Vi ska ju fika med vitsipporna. Snart är de här. Vitsipporna och bebisen. Bebisen ligger så startklar den kan vara. Kan inte komma längre ner nu, för gör den det, då kan jag äntligen få hålla om honom/henne. Så om jag hostar lite till...

Nu måste det väl vara våran tur snart, va?

Idag är det dags för förhoppningsvis det sista MVC besöket. Fast det vet man ju aldrig. Den här lilla ungen verkar stortrivas i mig, så han/hon stannar kanske ytterligare i några veckor för att leta efter den där naveln och käka upp sig lite till. Puhu! Just nu tänker jag inte på det, utan på hur jag ska ta mig till MVC på egen hand.

Min mobil surrar till. Ett meddelande från K. "De fick en dotter imorse. :D"

Hurra hurra hurra hurra!!! Vad roligt, grattis...hihihi...nu blir jag alldeles...alldeles lycklig. Grattis till de lyckliga föräldrarna. Hoppas på att få höra mer av K när vi träffas i eftermiddag. Hörde du det bebis. Wilmers lillasyster bestämmde sig för att komma ut. Ska inte du också göra det nu?

Snälla...

Slutspelsdags!

Nu är jag peppad. Oj vad det ska födas barn nu. Jag och K har varit på MVC idag och pratat med Maria angående den kommande förlossningen. Jag fick värsta adrenalinkicken av det. Vår barnmorska trodde att detta kanske var vårat sista besök där. För bebisen är nu väldigt redo eller det är rättare sagt min kropp som skriker,
- Är ni redo?
- Jag hör inte, Är ni redo??
Jag och K skriker upphetsat tillbaka,
- Vi är redo!!!
Sen går vi ihop och lägger händerna i en klunga och skriker.
- Åååååååååå krysta!
Kommentatorerna för dagen sitter redo, Arne Hegerfors med sidekick diskuterar upplägget. Hockeyorgeln spelar. Jag och K dukar upp dextrosol och saft. Publiken eller ja barnmorskor och sjuksyrror gör vågen. Nu kliver vi in i period 3.

Peppad, Oj, vad jag är peppad!

1-0 till foglossningen

Vet inte vem som vann fajten. Jag eller trapporna? Sitter hemma och lipar och riskerar att macen ska få kortslutning. Jag lipar för att jag aldrig mer kommer att komma ut. Så känns det i alla fall. Tänk om mitt nästa besök ute kommer att bli om 2 veckor, då nästa tid till Mvc är. Jag säger bara Åt helvete med denna foglossning, nu får det räcka.

Lyckades ta mig ner för trappan och sakta sakta gå ner för backen. Jag hade segrat. Det var så skönt att sitta på tunnelbanan och åka in till söder. Träffade K utanför Mvc. Nu skulle vi träffa Maria och lyssna på det mest magiska ljud som finns. Bebisens hjärtljud. Allt var bara bra med bebisen, Han/Hon följer kurvorna. Efteråt gick jag och K och åt en härlig lunch på Sono sen skulle jag bara ner i tunnelbanan och sen ta bussen och hämta A på dagis.

Men det gick bara inte. Det gjorde så jäkla ont. Jag gick pytte pytte små steg ändå kändes det som om jag stegade runt med jätte kliv. Ungefär som pappa gör när han stegar runt på tomten på Gotland, jag stegade och mätte upp hela Skanstull. Ringer upp K som jag precis pussat hej då till och lipar.

Jag är ledsen och samtidigt arg. Arg för att jag inte klarar någonting längre. Kan inte ens åka in till Mvc och sen hämta sonen på dagis. Så enkelt men ändå stört omöjligt.

Jaja nu ska jag torka bort tårarna och vänta på att min underbara man och son ska komma hem. Då blir det pusskalas och K ska laga sina underbara pannkakor ikväll.