Ropen skalla, amningsnapp åt alla!

Jag blir lite förbannad på en del barnmorskor och BVC-sköterskor. På sistone har jag haft en del sökningar som hamnat på min blogg. Sökordet har varit amningsnapp. När jag själv gjorde en sökning och läste vad det sas om amningsnappen blev jag häpen.

Det är verkligen så att prussiluskorna inte rekommenderar detta underverk. Amningsnappen gjorde att jag stod ut med att amma vidare. Hade inte K åkt iväg den natten och handlat nappen hade jag lagt av att amma på vänstra bröstet. För det gjorde så j-vla ont med helt söndertrassade bröstvårtor. Det var inte så härligt och njutbart att amma. Nu med amningsnappen kunde jag direkt börja amma det trasiga bröstet. Utan smärta. Jag tyckte det var jättemysigt att amma A. Jag hade inga som helst problem med honom. Nu ville jag uppleva samma med Franke.

Att höra från sin BVC-sköterska eller barnmorska när man sitter och grinar med blödande bröstvårtor, att det bara är att stå ut. Ta och badda lite bröstmjölk. Det är galet. Det är ju tortyr. Stressande. Ångestladdat varje gång ens lilla bebis skriker på mjölk. Det blockerar ju hela amningen. Jag fattar inte att det sitter så långt inne att rekommendera amningsnappen. Huvudsaken är väl att bebisen får i sig den värdefulla bröstmjölken och att mamman kan slappna av istället för att sitta och försöka tänka bort de tusen nålar som sticker henne.

Shame on you, shame on you mrs prussiluskor!!!

Jag kan varmt rekommendera amningsnappen. Faktiskt är det så att Franke har lärt sig öppna sin lilla mun bättre, han suger i sig mjölken glupskt och sover sen som en prins. Jag har sluta grina och har ingen ångest längre. Njuter igen av att amma.

Tack till min underbara nattsköterska på BB som faktiskt rekommenerade amningsnappen till mig. Shame on mina prussiluslor på BB och BVC som tyckte att badda med bröstmjölk och fortsätta att amma skulle göra susen.

Älskar inte mamma mig längre?

Precis när jag hade kommit hem från BB och allt var nytt här i familjen, då blev A sjuk. Ny storebror. Ny lillebror. Ny 2-barnspappa. Ny 2-barnsmamma. Ny familj. Vi försökte komma iordning precis som inget hade hänt men ändå hade allt förändrats.

För nya storebrorsan A blev det lite för mycket det där med att bli storebror. Stor och allt vad det innebär. Han var inte redo att bli stor. Han ville vara stor men ändå liten. A var dock en mycket stolt storebror och älskade sin lilla bror. Så pass mycket att det gjorde ont i hans mage när han skulle lämna oss på BB, när vi inte fick åka hem. Storebror A blev lite sjuk i hjärtat och magen. Varje natt kräktes han en gång och sen inget mer. Samma tid. På samma tid som han brukar gå upp och kissa.

Vi tog det väldigt lugnt när vi såg hur allt påverkade A. Vi stannade tiden. Gömde klockorna. Tryckte på pausknappen.

En kväll när K satt och läste saga för A, någon dag efter att jag kommit hem från BB, frågade plötsligt A om jag inte tyckte om honom längre. När K berättade det för mig stannade mitt hjärta. Hjärtat exploderade i bröstet. Det gjorde så frukansvärt ont. Hela kroppen hamnde i chock. Jag började tokgrina och kände mig som världens sämsta mamma. Min A får absolut inte tvivla på min kärlek till honom. Ändå gjorde han det. Han trodde att hans mamma inte tyckte om honom längre.

Det var under den här tiden jag hade superproblem med amningen. Så nu började jag verkligen ogilla amningen. Speciellt på kvällarna. Jag och K hade nämligen försökt göra så att jag skulle lägga A och läsa bok. Just för att A behövde mammamys men när amningen tog all min tid från A började min lilla kille undra om mamma verkligen tyckte om honom. Jag satt ju hela tiden i sovrummet eller i soffan och kämpade med att få lillebrorsan att suga tag, öppna munnen.

Nu har chocken lagt sig. Vi har pratat om det. Jag känner mig inte längre som världens sämsta morsa. Nu vet jag att A förstår att jag älskar honom. Tokälskar honom. Amningen funkar igen. Jag kan läsa saga. Jag kan ge A mystid. A har slutat kräkas.

En sjuukt liten värld

På BB ingick ju jag självklart i den coola mammaskaran. Det pratades med de andra mammorna och papporna. Alltså andra-tredje-fjärdegångsföräldrarna. De skygga förstagångspapporna bara log nervöst.

Jag pratade speciellt med en mamma där. Hon fick barn en dag innan mig. Vi pratade mest om amning, eftersom våra knoddar inte hade fått godkänt på amningsprovet. Hon kändes lite bekant men ändå inte. Hon påminde om en vän till mig. Så jag tänkte inte så mycket mer på det. När hennes knodd blev godkänd sa vi lycka till och hej till varann.

När jag och lilleman också blivit godkända för hemfärd och vi står i källaren här hemma och stuvar med barnvagnen. Kommer det ut en tjej ur tvättstugan. Tänker på mamman på BB när jag ser henne. Säger till K med Skelleftemål: "Jamen de var ju sjuukt likt mamman på BB". För just nu har jag uttrycket sjuuuukt fastnitat i huvudet med dialekt. Tänker på min gamla vän Fredrik. Han kommer från Skellefteå och sa alltid sjuuukt om allting. Kan också bero på min brorsas tjat om P3s radioprogram "Mammas nya kille".

Utanför soprummet träffas vi igen, BB-mamman och jag. Vi säger förvirrat till varann, men det är ju du?? I min källare??

Vi bor i samma hus. BB-mamman och jag. Det är ju så sjuuukt konstigt. Hon är nu mamman på hörnet.

I love K och amningsnappen

Jag har haft ett krig här hemma i några dagar. Kriget mellan mitt vänstra bröst och Lilleman. Ett tag såg det illa ut. Riktigt illa. För det såg ut som om min såriga bröstvårta skulle ta hem segern från Lilleman.

Men i natt tror jag att det vände. Jag och K har visserligen varit uppe nästan hela natten. Men jag tror att Lilleman kommer att ta hem segern. Vi har satt in ett nytt vapen. Amningsnapp. Halleluja.

Igår hade vi besök av BVC. Nyfiket hembesök. Världens tråkigaste BVC-tant som satt och läxade upp K att nu kommer han minsann bli tvungen att ta mer ansvar som pappa. WTF?? Hon var så himla präktig och korrekt, som en riktig dubbad tysk prussiluska. Med ett konstigt översittarleende och huvudet på sned. Men med denna korrekta tant tog jag upp det här med amningen. Mitt vänstra bröst. Den såriga som bara inte vill bli sugen på. Den som fått vila i 12 timmar men som gör så ont för att det är fullproppat med mjölk som jag måste pumpa ut. Kommer det att räcka att ge Lilleman mjölk på bara det högra bröstet så länge? Jadå, hur tror du tvillingmammor gör? Du dumma mamma.

Men igår kväll förstod inte mitt högra bröst och Lilleman, att bröstet måste producera mera mjölk och att Lilleman inte kan suga varje timme. Mitt bröst är inte en mjölkautomat. Tryck på en blå knapp så kommer det ut massor av härlig mjölk. Jag är ingen tvillingmamma. Bara en vanlig 2-barns morsa med såriga bröstvårtor.

Förtvivlat och desperat skickar jag ut stackars K i nattmörkret. Mot Apoteket. Till de snälla rara tanterna i vita rockar. Måste ha en amningsnapp. Nu.

Efter pumpning, tårar, skedmatning, tårar, nattligt besök på apotek och en lektion i hur-man-suger-på-amningsnapp sover nu Lilleman fridfullt med magen full av mjölk från det vänstra bröstet. Jag är lycklig. Trött. Men lycklig.

I love K och amningsnappen. Amning amen.