söndag 2 mars 2008

Älskar inte mamma mig längre?

Precis när jag hade kommit hem från BB och allt var nytt här i familjen, då blev A sjuk. Ny storebror. Ny lillebror. Ny 2-barnspappa. Ny 2-barnsmamma. Ny familj. Vi försökte komma iordning precis som inget hade hänt men ändå hade allt förändrats.

För nya storebrorsan A blev det lite för mycket det där med att bli storebror. Stor och allt vad det innebär. Han var inte redo att bli stor. Han ville vara stor men ändå liten. A var dock en mycket stolt storebror och älskade sin lilla bror. Så pass mycket att det gjorde ont i hans mage när han skulle lämna oss på BB, när vi inte fick åka hem. Storebror A blev lite sjuk i hjärtat och magen. Varje natt kräktes han en gång och sen inget mer. Samma tid. På samma tid som han brukar gå upp och kissa.

Vi tog det väldigt lugnt när vi såg hur allt påverkade A. Vi stannade tiden. Gömde klockorna. Tryckte på pausknappen.

En kväll när K satt och läste saga för A, någon dag efter att jag kommit hem från BB, frågade plötsligt A om jag inte tyckte om honom längre. När K berättade det för mig stannade mitt hjärta. Hjärtat exploderade i bröstet. Det gjorde så frukansvärt ont. Hela kroppen hamnde i chock. Jag började tokgrina och kände mig som världens sämsta mamma. Min A får absolut inte tvivla på min kärlek till honom. Ändå gjorde han det. Han trodde att hans mamma inte tyckte om honom längre.

Det var under den här tiden jag hade superproblem med amningen. Så nu började jag verkligen ogilla amningen. Speciellt på kvällarna. Jag och K hade nämligen försökt göra så att jag skulle lägga A och läsa bok. Just för att A behövde mammamys men när amningen tog all min tid från A började min lilla kille undra om mamma verkligen tyckte om honom. Jag satt ju hela tiden i sovrummet eller i soffan och kämpade med att få lillebrorsan att suga tag, öppna munnen.

Nu har chocken lagt sig. Vi har pratat om det. Jag känner mig inte längre som världens sämsta morsa. Nu vet jag att A förstår att jag älskar honom. Tokälskar honom. Amningen funkar igen. Jag kan läsa saga. Jag kan ge A mystid. A har slutat kräkas.

2 kommentarer:

MammaVictoria sa...

nu blev jag blötögd. gonatt.

Ulrika sa...

Och jag med!! Jag tror att det blir en liten kris för de flesta barn som blir stora-nånting. Precis som du säger så blir dom nog väldigt väldigt stolta men funderar säkert väldigt mycket över vanor som bryts och varför etc.
Ni verkar ha hanterat det lysande!!
Och nej... du får inte sluta skriva... för nu har din blog fört sig in på min vane-läsar-lista!!