I love K och amningsnappen

Jag har haft ett krig här hemma i några dagar. Kriget mellan mitt vänstra bröst och Lilleman. Ett tag såg det illa ut. Riktigt illa. För det såg ut som om min såriga bröstvårta skulle ta hem segern från Lilleman.

Men i natt tror jag att det vände. Jag och K har visserligen varit uppe nästan hela natten. Men jag tror att Lilleman kommer att ta hem segern. Vi har satt in ett nytt vapen. Amningsnapp. Halleluja.

Igår hade vi besök av BVC. Nyfiket hembesök. Världens tråkigaste BVC-tant som satt och läxade upp K att nu kommer han minsann bli tvungen att ta mer ansvar som pappa. WTF?? Hon var så himla präktig och korrekt, som en riktig dubbad tysk prussiluska. Med ett konstigt översittarleende och huvudet på sned. Men med denna korrekta tant tog jag upp det här med amningen. Mitt vänstra bröst. Den såriga som bara inte vill bli sugen på. Den som fått vila i 12 timmar men som gör så ont för att det är fullproppat med mjölk som jag måste pumpa ut. Kommer det att räcka att ge Lilleman mjölk på bara det högra bröstet så länge? Jadå, hur tror du tvillingmammor gör? Du dumma mamma.

Men igår kväll förstod inte mitt högra bröst och Lilleman, att bröstet måste producera mera mjölk och att Lilleman inte kan suga varje timme. Mitt bröst är inte en mjölkautomat. Tryck på en blå knapp så kommer det ut massor av härlig mjölk. Jag är ingen tvillingmamma. Bara en vanlig 2-barns morsa med såriga bröstvårtor.

Förtvivlat och desperat skickar jag ut stackars K i nattmörkret. Mot Apoteket. Till de snälla rara tanterna i vita rockar. Måste ha en amningsnapp. Nu.

Efter pumpning, tårar, skedmatning, tårar, nattligt besök på apotek och en lektion i hur-man-suger-på-amningsnapp sover nu Lilleman fridfullt med magen full av mjölk från det vänstra bröstet. Jag är lycklig. Trött. Men lycklig.

I love K och amningsnappen. Amning amen.