1-0 till foglossningen

Vet inte vem som vann fajten. Jag eller trapporna? Sitter hemma och lipar och riskerar att macen ska få kortslutning. Jag lipar för att jag aldrig mer kommer att komma ut. Så känns det i alla fall. Tänk om mitt nästa besök ute kommer att bli om 2 veckor, då nästa tid till Mvc är. Jag säger bara Åt helvete med denna foglossning, nu får det räcka.

Lyckades ta mig ner för trappan och sakta sakta gå ner för backen. Jag hade segrat. Det var så skönt att sitta på tunnelbanan och åka in till söder. Träffade K utanför Mvc. Nu skulle vi träffa Maria och lyssna på det mest magiska ljud som finns. Bebisens hjärtljud. Allt var bara bra med bebisen, Han/Hon följer kurvorna. Efteråt gick jag och K och åt en härlig lunch på Sono sen skulle jag bara ner i tunnelbanan och sen ta bussen och hämta A på dagis.

Men det gick bara inte. Det gjorde så jäkla ont. Jag gick pytte pytte små steg ändå kändes det som om jag stegade runt med jätte kliv. Ungefär som pappa gör när han stegar runt på tomten på Gotland, jag stegade och mätte upp hela Skanstull. Ringer upp K som jag precis pussat hej då till och lipar.

Jag är ledsen och samtidigt arg. Arg för att jag inte klarar någonting längre. Kan inte ens åka in till Mvc och sen hämta sonen på dagis. Så enkelt men ändå stört omöjligt.

Jaja nu ska jag torka bort tårarna och vänta på att min underbara man och son ska komma hem. Då blir det pusskalas och K ska laga sina underbara pannkakor ikväll.