En sjuukt liten värld

På BB ingick ju jag självklart i den coola mammaskaran. Det pratades med de andra mammorna och papporna. Alltså andra-tredje-fjärdegångsföräldrarna. De skygga förstagångspapporna bara log nervöst.

Jag pratade speciellt med en mamma där. Hon fick barn en dag innan mig. Vi pratade mest om amning, eftersom våra knoddar inte hade fått godkänt på amningsprovet. Hon kändes lite bekant men ändå inte. Hon påminde om en vän till mig. Så jag tänkte inte så mycket mer på det. När hennes knodd blev godkänd sa vi lycka till och hej till varann.

När jag och lilleman också blivit godkända för hemfärd och vi står i källaren här hemma och stuvar med barnvagnen. Kommer det ut en tjej ur tvättstugan. Tänker på mamman på BB när jag ser henne. Säger till K med Skelleftemål: "Jamen de var ju sjuukt likt mamman på BB". För just nu har jag uttrycket sjuuuukt fastnitat i huvudet med dialekt. Tänker på min gamla vän Fredrik. Han kommer från Skellefteå och sa alltid sjuuukt om allting. Kan också bero på min brorsas tjat om P3s radioprogram "Mammas nya kille".

Utanför soprummet träffas vi igen, BB-mamman och jag. Vi säger förvirrat till varann, men det är ju du?? I min källare??

Vi bor i samma hus. BB-mamman och jag. Det är ju så sjuuukt konstigt. Hon är nu mamman på hörnet.

Bidrottningen på BB

När jag låg på BB la jag märke till något ganska underligt.

Man såg nämligen så himla tydligt på vilka som var förstagångsföräldrar och vilka som var andra-tredje-fjärdegångs föräldrar eller snittföräldrar.

Det syntes tydligt vid matsalen. De kallade det för föräldramatsalen. När det serverades mat. Frukost, lunch, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika på de mest bissara tider. Då var det lite vilsa pappor som susade fram och tillbaka mellan deras familjerum och matsalen. Inne i familjerummet låg bidrottning. Förstagångsmamman. De såg man aldrig skymten av. Väldigt sällsynta. Förstagångsmamman är helig och orörlig. Förstagångspapporna servar och ler vänligt.

Andra-tredje-fjärdegångs föräldrarna visades oftast som coola mammor som rullade omkring med sina bebisar i plastbaljorna som gärna pratade om förlossningen och amning. Men även av självsäkra pappor med bebisar på armen som tappert försökte få lite kontakt med förstagångspapporna. Men förstagångspapporna tyckte andra-tredje-fjärdegångs papporna var läskiga som pratade om snitt och uppvak.

Jag har varit en bidrottning men nu är jag en cool andra-kanske-tredje-fjärdegångs mamma.

I love K och amningsnappen

Jag har haft ett krig här hemma i några dagar. Kriget mellan mitt vänstra bröst och Lilleman. Ett tag såg det illa ut. Riktigt illa. För det såg ut som om min såriga bröstvårta skulle ta hem segern från Lilleman.

Men i natt tror jag att det vände. Jag och K har visserligen varit uppe nästan hela natten. Men jag tror att Lilleman kommer att ta hem segern. Vi har satt in ett nytt vapen. Amningsnapp. Halleluja.

Igår hade vi besök av BVC. Nyfiket hembesök. Världens tråkigaste BVC-tant som satt och läxade upp K att nu kommer han minsann bli tvungen att ta mer ansvar som pappa. WTF?? Hon var så himla präktig och korrekt, som en riktig dubbad tysk prussiluska. Med ett konstigt översittarleende och huvudet på sned. Men med denna korrekta tant tog jag upp det här med amningen. Mitt vänstra bröst. Den såriga som bara inte vill bli sugen på. Den som fått vila i 12 timmar men som gör så ont för att det är fullproppat med mjölk som jag måste pumpa ut. Kommer det att räcka att ge Lilleman mjölk på bara det högra bröstet så länge? Jadå, hur tror du tvillingmammor gör? Du dumma mamma.

Men igår kväll förstod inte mitt högra bröst och Lilleman, att bröstet måste producera mera mjölk och att Lilleman inte kan suga varje timme. Mitt bröst är inte en mjölkautomat. Tryck på en blå knapp så kommer det ut massor av härlig mjölk. Jag är ingen tvillingmamma. Bara en vanlig 2-barns morsa med såriga bröstvårtor.

Förtvivlat och desperat skickar jag ut stackars K i nattmörkret. Mot Apoteket. Till de snälla rara tanterna i vita rockar. Måste ha en amningsnapp. Nu.

Efter pumpning, tårar, skedmatning, tårar, nattligt besök på apotek och en lektion i hur-man-suger-på-amningsnapp sover nu Lilleman fridfullt med magen full av mjölk från det vänstra bröstet. Jag är lycklig. Trött. Men lycklig.

I love K och amningsnappen. Amning amen.

Foglossningsmamman lever kvar

Bebisen är ute men fogarna behöver fortfarande spackel.

Tusen nålar

Som sagt, nu har bebisen äntligen kommit. Jag kan nog inte vara lyckligare. Ett Gert Fylking "ÄNTLIGEN!"

Den här förlossningen var något helt annat än den jag hade med A. Med A gick jag från att vara fruktansvärt förlossningsrädd till att uppleva något jag skulle kunna göra igen och igen. Den gick snabbt och jag upplevde att jag och värkar samarbetade bra.

Nu med bebisen. Fick inte riktigt in koncentrationen i andningen. TENs apparaten gav mig dock sköna stötar och lurade bort de värsta värkarna. Jag hade sedan tänkt avancera upp till lustgas och slutligen till epidural. De satte på lustgasen och jag fick lära mig att andas in så miljövänligt som möjligt. Men jag kände snart att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Ville bara krysta. Och Det Nu. Ringde på barnmorskan Anna. Precis när hon kom in fick jag en monstervärk, så medans jag ligger där och försöker andas bort den och inte krysta som en galning hör jag K säga till Anna om epidural. Hon meddelar lyckligt att om en 15 minuter är bebisen här, så det är för sent. Varför ska jag vara så himla duktig på öppna mig dessa centimetrar. Så snabbt. Jag andas och andas och tänker är hon inte klok. Jag kan ju inte föda fram ungen med enbart lustgas. Det var precis det jag skulle och gjorde. Det var....det gjorde...ONT! Men den här gången var jag med på ett annat sätt. Jag hörde vad barnmorskan sa under krystningarna. Vilket var otroligt häftigt. Hur ont det än gjorde så "försvann" smärtan när hon hjälpte mig att andas. Skulle jag göra det igen? Ja, fast om ett tag. Har inte riktigt förträngt smärtan än.

En sak som jag definitivt har glömt bort eller förträngt är hur ont det gör i början när man ammar. Herregud! HA! Föda barn. Ont. 20 min. Amma. Tusen nålar rakt in i bröstvårtan. 20 min. 40 min. Minst 10 gånger varje dag. Lill-killen öppnar inte riktigt sin lilla mun till det där gapet som man minst sagt inte förväntar sig att en liten nyfödd kan prestera. Men vi kämpar. Lill-killen och jag.

Gapa. Gapa.