Tusen nålar

Som sagt, nu har bebisen äntligen kommit. Jag kan nog inte vara lyckligare. Ett Gert Fylking "ÄNTLIGEN!"

Den här förlossningen var något helt annat än den jag hade med A. Med A gick jag från att vara fruktansvärt förlossningsrädd till att uppleva något jag skulle kunna göra igen och igen. Den gick snabbt och jag upplevde att jag och värkar samarbetade bra.

Nu med bebisen. Fick inte riktigt in koncentrationen i andningen. TENs apparaten gav mig dock sköna stötar och lurade bort de värsta värkarna. Jag hade sedan tänkt avancera upp till lustgas och slutligen till epidural. De satte på lustgasen och jag fick lära mig att andas in så miljövänligt som möjligt. Men jag kände snart att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Ville bara krysta. Och Det Nu. Ringde på barnmorskan Anna. Precis när hon kom in fick jag en monstervärk, så medans jag ligger där och försöker andas bort den och inte krysta som en galning hör jag K säga till Anna om epidural. Hon meddelar lyckligt att om en 15 minuter är bebisen här, så det är för sent. Varför ska jag vara så himla duktig på öppna mig dessa centimetrar. Så snabbt. Jag andas och andas och tänker är hon inte klok. Jag kan ju inte föda fram ungen med enbart lustgas. Det var precis det jag skulle och gjorde. Det var....det gjorde...ONT! Men den här gången var jag med på ett annat sätt. Jag hörde vad barnmorskan sa under krystningarna. Vilket var otroligt häftigt. Hur ont det än gjorde så "försvann" smärtan när hon hjälpte mig att andas. Skulle jag göra det igen? Ja, fast om ett tag. Har inte riktigt förträngt smärtan än.

En sak som jag definitivt har glömt bort eller förträngt är hur ont det gör i början när man ammar. Herregud! HA! Föda barn. Ont. 20 min. Amma. Tusen nålar rakt in i bröstvårtan. 20 min. 40 min. Minst 10 gånger varje dag. Lill-killen öppnar inte riktigt sin lilla mun till det där gapet som man minst sagt inte förväntar sig att en liten nyfödd kan prestera. Men vi kämpar. Lill-killen och jag.

Gapa. Gapa.