Hej då älskade foglossning!

Titta gärna in i mitt nya virtuella ego, www.evamaria.se, där kommer jag att finnas från och med nu. Det är sorgligt att lämna foglossning men jag känner att jag behöver det för att kunna skriva igen. Jag har inte skrivit och knappt läst en blogg på över ett år. Tog en paus.

Tiden med foglossning har varit så rolig, jag kommer att inte lämna den helt. Utan jag kommer precis som när man tar fram gamla foton, klicka in här och minnas tillbaka till tiden då jag väntade underbara F med den grymmaste foglossning. Minnas tillbaka till alla underbara vänner som ställde upp och hjälpte till med dagishämtningar när trappstegen ner till porten blev alldeles för många, jag kommer att komma ihåg hur jag längtade efter min underbara unge som jag helt säkert trodde var en Ida, hur jag längtade ut för att gå promenader med barnvagnen med mina nya kritvita sneakers, sitta med A bland vitsipporna och fika.

Jag kommer framför allt bli alldeles varm och fylld av kärlek när jag klickar mig in här, för att minnas min kära foglossning.

Hej då älskade foglossning.

Iskallt!?

Idag vaknade jag prick kl 09.00. Min gulliga väckarklocka pillade mig i örat och sa däää däää däää och petade på det fina röda rosörhänget hela tiden. Var lite chockad över att jag fått sova så länge men så gick vi ju och la oss 02.30. Så kan det gå när man sitter ett gäng tjejer på middag.

Kl. 09.30 åker jag och Ann till Formex. Strosar runt där i två sköna timmar. Jag och Formex. Jag och mina drömmar. Inte som i torsdags när jag var jag där som inköpare. Då var det inte så sköna 8 timmar. Mycket spring hit och dit, och dit och hit. Sälj och köp och köp och sälj. Det var kul, men jag missade ändå mycket av det som jag gillar. Jag missade Men at work då men idag gick jag dit och jag blev förälskad. Där låg den, världens finaste matta. Åh vad den var fin. En matta gjord av höstlöv såg det ut som, men det var skinn. Mitt habegär tog över totalt. Så det var lika bra att lämna stället och åka hem. Mattan tog över allt. Allt blev grått och dötrist i jämförelse med den där underbara mattan.

På eftermiddagen gick jag och A och badade. Det är våran grej. Min och A:s. Vi badar. Det ska bli en tradition av vi drar på oss badbrallorna på helgen. Idag hände en mycket märklig grej på badhuset. Vi hade precis kommit in till äventyrsbadets del och precis stoppat ner fötterna i det pissljumna vattnet när en pappa kommer fram till mig. En helt vanlig pappa dock utan kläder. Endast iklädd sina speedos. Han frågar lite stressat om jag kan se efter hans lilla dotter medans han går på toaletten. Det såg jag inte som något problem för han skulle ju kissa lite akut och det brukar ju gå ganska fort. Den här pappan visade det sig ha en enorm kissblåsa. Efter en halvtimme var han ännu inte tillbaka och flickan började bli lite rastlös och ville gå upp.

Jag satt och kokade i bassängen under en vattensprutande palm och undrade var fan han var. Skulle jag gå in på herrarnas och hojta? Nä tillslut tog jag flickan i handen och gick fram till en annan pappa, pappa 2, och frågade om han kunde gå in och kolla var han var. De, mamma 2 och pappa 2, blev också jätteupprörda hur pappa 1 bara lämnat sitt barn i bassängen med mig. En vilt främmande person. Efter ett tag kom pappa 2 tillbaka röd av ilska och berättade att pappa 1 satt i bastun. Hur i helvete kan man göra så?? Va?? Det är helt obegripligt. Flickan var inte mer än 2,5 - 3 år.

När vi skulle gå hem tänkte jag att jag skulle säga till i receptionen men vad skulle de kunna göra? Jag gick förbi men ändrade mig så fort jag fick en snöflinga på näsan, vände på klacken och gick tillbaka. Det enda killen i receptionen sa som kommentar var: - Nääee, va iskallt! och flinade till.

Iskallt? Oansvarigt och urbota korkat kanske.

Grabbkväll

Sitter ensam framför tvn. Öl, nötter och Victoria´s Secret Fashion Show på 3:an. WTF??? Vad hände liksom???

Djuriska

Idag medans K var och handlade skumpa och annat gotta till nyår, passade jag på att ta en brottningsmatch med overallerna i hallen. När jag äntligen vunnit matchen och overallerna snopna satt på varsin unge tog jag F på axlarna och A i handen och gick till lekparken härintill. Där finns det också lite djur. Först hälsade vi på fåren och getterna.

- Määähähäää låter fåren och getterna, sa A, det är därför de får bo tillsammans mamma, de pratar ju samma språk. Eller hur? Fast getterna har lite dialekt. De låter inte riktigt som fåren mamma.

Vi hälsade på tupparna och hönorna, kaninerna och tillslut grisarna. F satt och hoppade på mina axlar och upprepade hela tiden Dää dää dää dääää och pekade och pekade på alla djur och var helt tokglad. Plötsligt var det en get där hos grisarna. A såg fundersam ut och jag visste att det snart skulle komma något ur honom.

-Undrar vilket språk de pratar nu mamma? Griska eller getterska? Vad tror du mamma?

Härliga fyra

Nu är det över. Allt jobbigt och allt roligt har passerat. Det roliga kom på en blixtvisit. Julen alltså. Det var knappt jul. Ett litet kort ögonblick. Swosch! Borta! Medans det jobbiga höll på i dagar och veckor. Det ville aldrig ta slut. Aldrig sluta att djävlas. Det blev bara mer och mer. Flytten och ungarna som turades om att vara sjuka mitt i allting. Flyttkartonger, flyttkartonger och fler flyttkartonger att packa. Febriga barn. Matvägrande barn. Men nu är det över. Det jobbiga och det roliga.

Så nu sitter vi här. Familjen i sitt nya fina hem. Det är så stort och ljust. Solen badar i vardagsrummet och i A:s rum just nu. Inga persienner. Solen är välkommen här. Vi får se hur det blir i sommar i detta härliga söderläge. Då kanske persienner är välkomna.

Blocketklipp

Tjiho vilket klipp jag gjort. Det är mitt första blocketklipp. Å jäklar vilket första klipp sen.

För 400 pix blev den här skönheten min. Det är ju sannerligen Otroligt. Det är ju nästan så man undrar om säljaren vet vad hon säljer och om hon egentligen vet vad den kostar i butik. Jag vet, att om jag skulle gå och handla denna bokhylla idag i Norrgavels butik skulle jag få betala 3.600 kronor. Även fast jag pratat med säljaren, och hon försäkrar att det är en Norrgavel bokhylla och att hon bara vill ha 400 hundra för den, så är det är knappt att jag tror att det är sant.

Nu har jag visserligen inte sett den och kommer inte att se den förrän den har transporterats av underbara Malin ända från Malmö. Men så jäkla förstöd kan den ju inte vara.

Just i denna stund går min underbara Malin med bokhyllan under armen. Så allt är sant. Bokhyllan är min. Tjihooo...

Tack Malin för att du kunde hämta den åt mig. :D

Var är tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp?

På 1:a advent brukar jag börja härja. Ugnen står på dygnet runt, in och ut med julskinkor, pepparkakor, köttbullar, lussekatter och annat gott. Det är alltid bastuvarmt inomhus eftersom jag, trots att ugnen står på jämt, även hivar in vedträn i öppnaspisen. Jag går denna tid omkring och smaskar och gottar mig, klädd i linne eftersom det är så himlans varmt.

Ibland smyger jag upp en julstjärna i fönstret lite tidigare än 1:a advent. Men i år blev det inte så. Allt har liksom kommit av sig. Ugnen är tom. Jag har ingen julkänsla alls. Det står flyttkartonger över allt. Jullådorna förblir oöppnade. Det är ingen ide att plocka upp något eftersom det ska packas ner nästa helg. Fast en och annan julstjärna och tomte finns faktiskt uppe kom jag på.

Det blir till att julracea sista veckan. När vi flyttat in i det nya. Men hur ska vi hinna? Vi som hade tänkt att fira hemma lugnt och stilla. Men för att vi ska kunna fira lugnt och stilla och utan flyttkartonger mellan julgodiset och köttbullarna, har jag börjat planera. Planera. Eftersom jag är yrkesskadad har jag ju givetvis ritat upp nya lägenheten och möblerat den redan. Jag har till och med numrerat garderoberna. Märkt upp alla flyttkartonger och skrivit var de ska. Tex till garderob 7 i sovrummet. Herregud jag är värsta flyttgeneralen.

Det här ska nog gå ska ni se, sa jag och stoppade munnen full med rosa härliga skumtomtar.

Amerikansk standard är det rätta

Såg ett program på svt tror jag att det var häromdagen som jag inte kan släppa. Jag återkommer hela tiden i tankarna till programmet. Tyvärr kunde jag inte följa det så bra eftersom F var vaken, men programmet gick lite i bakgrunden medans vi lekte. Skulle jättegärna vilja se det igen för jag blev riktigt förbannad. Fan att de kan få hålla på som dom gör. Amerikanerna.

Det handlade om ett callcenter i Indien. Ett av alla callcenters som USA har utomlands. Undra hur många som finns? Varför har man sin support utomlands? Jo, det är billigare. Billigare för det USAägda företaget. Okej, de ger arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. Men är det verkligen rätt? Är det verkligen rätt att företaget sen går in och och "hjärntvättar" de som ska få jobba på callcentret. De som arbetade där skulle gå i skola för att bli amerikaniserade. De skulle lära sig att tala rätt. En sliskig engelska. De skulle lära sig den amerikanska standarden. Det rätta standarden. Att alla i hela USA har sköna mjuka persikofärgade frottehanddukar i sina badrum. Att alla i hela USA har hem som i katalogen som gick runt i klassrummet. En Bloomingdaleskatalog. Stora höga härliga sängar som det nästan behövdes stegar för att komma upp i. Bäddade med mjuka fluffiga täcken och kuddar. Alla var rika och lyckliga. Det visades härliga bilder på familjer med äppelskinder som drack coca-cola. Det var så man skulle ha det och det är så man får det om man tar sitt pick och pack och flyttar till det härliga fria landet. Yeah right!

Lärararen var så vidrig. Hon klankade ner på deras livstil som var fel och dålig och fick dem att framstå som dumma och idioter. Det var ju den amerikanska livstilen som var den enda rätta att leva.

Det var det en kille man fick följa hade som dröm. Att få leva den amerikanska drömmen. Han var verkligen besatt av att bli rik. Besatt. Det var inte radio eller musik han hade på när han kom hem efter att ha arbetat på callcentret. Det var ett band som gick om och om igen med en monoton röst som talade om att han var lycklig att skulle bli framgångsrik och framförallt snuskigt rik. Samma monotona röst talade när han sov. Ni vet ett sånt där band som Chandler i vänner hade när han försökte sluta röka...When you wake up you will not want to take a cigarette, When you wake up you will not want to take a cigarette...överallt på väggarna i lägenheten fanns det nedklottrat på papper hans drömmar. Bilder på motorcykeln, bilen, huset...

Den drömmen skulle bli sann den 26:de oktober 2006 det var då han skulle köpa motorcykeln, bilen, huset...huset? jag menar paradiset. Det var den dagen ha skulle bli så rik att han skulle kunna köpa hela Amerika Det var den dagen han skulle bli lycklig. Men är det verkligen lycka? Är den amerikanska drömmen verkligen den rätta? Har det inte gått riktigt snett om man tror på det? Det är så sorgligt.

Idag är det den 29 November 2008 och jag undrar hur det gick för killen. Blev han någonsin lycklig. Riktigt lycklig. Hoppas det.

Det kom ett sms...

"Hej igår kl. 08.08 kom våran lilla Ella till världen. Hon är 48 cm lång och väger 2865 g. Många kramar från oss."

Hurra hurra hurra, stort grattis mamma Jossan och pappa Fredrik.

Det kom ett paket...

...som jag längtat efter. Ni vet kurbibs fina haklapp. För nu är tvättkorgen översvämmad av F:s kletiga bodysar fulla med matrester. Det finns inte en enda ren body kvar nu. Så haklappen är verkligen efterlängtad. Men tyvärr hade tomtenissar på Juniform haft lite för bråttom så istället för kurbits blev det vita fluffiga moln på haklappen. Fint, men jag ville ju ha kurbits.

Uppdatering: Tomtenissarna på Juniform jobbar sent så här på fredagkvällen. De jobbar istället för att tex följa Idol, de meddelade precis att på måndag dimper det ner ett till paket i brevlådan då med kurbibs haklapp. Jag och K får helt enkelt ta tag i tvätthögen i helgen med F:s bodys i väntan på räddningen.

Törnrosa sov i hundra år

Foglossningsmamman sover lite då och då. Sitter just nu och väntar in F:s förmiddagssömn. Då ska jag också slänga mig ner i sängen och sova en törnrosasömn brevid min lilla prins. Tänker glömma och förtränga alla måsten. Jag tänker inte diska, gå ner med soppåsarna. Inte tänker jag heller gå ner i tvättstugan fast tvättkorgen protesterar så mycket att den spottar ut det man försöker trycka ner. De där viktiga telefonsamtalen som jag måste ringa, de får också vänta för jag måste verkligen sova. Jag är så trött att ögona går i kors. Min lilla prins kan vi inte sova nu?

Jag älskar Kurbits

Snart dimper det ner ett litet tjockt kuvärt. Innehållet, den här superfina haklappen från kurbibs, kommer att se till att F slutar använda sina tröjor som haklapp. Jag har i alla fall stora förhoppningar om detta.

Annars får den väl hänga på en krok i köket och bara vara fin.

ner ner ner, ner för backen ner

Jäklar vad dålig jag är på att blogga. Skitdålig. Precis som industrin i Sverige är denna blogg nedläggningshotad. Chefen kallar in för ett utvecklingssamtal.

Stickat i höst

Knitted music video. Music by Tricot Machine (knitting machine).

Spotify

Det var inte Gunnar som hörde tiggarrösten. Det var min pappa. Ja det borde jag väl veta att man inte ska gå till okända först, utan att man alltid först ska fråga familjen om man är i knipa.

Tack Pappa!

Jag tigger...

...en Spotify-inbjudan hos Gunnar.

Bonjour Monsieur boulanger!

Jag har börjat med något som börjar bli en söndagstradition. Klockan 8 blir mina glasögon alldeles immiga. Det är inte för att jag kliver in på ett svettigt gym, utan på bageriet här nedanför backen. Doften av nygräddade bröd är en av de bästa starterna på en dag. Helst skulle jag vilja kliva in och ropa: Bonjour Monsieur boulanger! Men det vågar jag inte. Men det vore pricken över i:et, grädden på moset. Ja, ni vet! Allt för stämningen och för att få fantisera en kort stund att man är någon annanstans än i sin söderförort.

Vi har fått en favorit, jag och K, ett kesobröd. Det äter vi rakt av. Kesobrödet, en stor kopp te för mig och sen DN. Va? Det är bra skit det.

Till minne av...

Så gjorde man det årliga kyrkogårdsbesöket. Det gjorde tusen andra också.

Mission completed

Jag har precis kommit hem. Adrenalinet pumpar i kroppen. Flåsar fortfarande häftigt efter att jag sprang. Konditionen är inte på topp det kan jag verkligen konstatera. Men vad gör jag uppe så här tidigt egentligen? Dessutom frivilligt innan ungarna har vaknat. Hade ju varit skoj att säga att jag varit ute på klubb och dansat ända fram tills nu. Men jag har likt en inbrottstjuv smygit mig omkring i villakvarteren. Målet var ett mycket speciellt radhus. Inte för att de har guld och glitter. Utan för att där inne låg Anna och Kent som ska gifta sig idag. Och ska man gifta sig, ja då får man stå ut med att det smygs omkring på tomten på natten och busas.

Mohahahaha....moohahahahaaaa...

Hej hej fas

Det är kanske för tidigt att ropa Hej! men kan det vara så att F är på väg in i en ny fas, en av alla dessa faser som det pratas om. BVC-sköterkan pratar tex hela tiden om dessa faser. Vad är en fas och hur många finns det?

Jag har berättat om vagnproblemet och nappflaskproblemet. Bett om lite råd. Men det svar jag får är att F är nog i en fas (??) eller att det är tänderna. Jamen i så fall är han hela tiden i en fas. I samma fas. Jag köper inte det längre. Inte heller att han är lite (lite?) jobbig nu när hans tänder ska komma. Så, om han nu har gormat och protesterat i 6 månader för att han inte vill sitta i vagnen beror på tänderna. Då förväntar jag mig att det inte är små gulliga mjölktänder som kommer, utan att det är visdomständerna som kommer.

Hur kan det vara så att tandproblemet uppstår bara när vi åker vagn. För F är ju världens underbaraste unge annars, när vi inte åker vagn.

Men Hej! det känns som om han har lugnat sig lite nu, han protesterar lite grann men sen sitter han där i sin vagn och är ganska nöjd och ropar på löven som virvlar förbi. Igår somnade han till och med på väg till dagis. Både jag och A tittade på varann och kunde inte fatta att det var sant. Så igår fick jag och A en lugn promenad till dagis. Tack för det F! Vi behövde inte plocka fram megafonerna när vi skulle prata till varann utan vi kunde gå och hålla varann i händerna och bara njuta av det vackra höstvädret. Mer sånt.