Du mamma...

Vi satt och tittade på nya programmet på SVT, Barnmorskorna. Hela familjen. A fick sitta med eftersom han har haft tiotusen frågor angående det här med barnafödande, navelsträngar, bebisar och BB. Programmet var ju jättebra. Vi älskar det.

Jag och K satt och fnittrade och grinade lyckligt. A skrattade åt oss och tyckte vi var tokiga. Men på något sätt så kände jag att han lugnade sig lite med alla jobbiga storebrors känslor som han har haft. Speciellt när K berättade för A att så lycklig och glad som en kille blev i programmet när han äntligen fick sin son, precis så såg han ut när A kom till oss.

Samma kille ställde sig mitt framför sin fru, hukade sig, lade armbågen på sängen och handen under hakan och tittade, lite förvirrat dock, på sin sons huvud som var på väg ut. Vi älskade killen och skrattade så vi höll på att ramla ur soffan. Allvarligt talat, han måste vara galen. Hahaha...

Efter programmet var det bums ner i sängen. Där fnittrade vi lyckligt och pratade. Så glada att vi har varann. A blev plötsligt lite allvarlig. Han började fundera på framtiden min lilla kille. Jag frågade om han ville bli pappa när han blir stor. Nääää han ville vara storebror. Det räcker. Men sen funderade han. Vem ska vara mamma då? Någon som du tycker väldigt mycket om sa jag då.

Du mamma! Jag tycker om dig, du kan vara mamma.