Jag sitter med gåshud och skriver. Lite blekare än vanligt. Befinner mig i en bubbla. Chockbubbla. Jag ser ett scenario om och om igen framför mig.
På väg hem från dagis idag tog vi bussen eftersom det regnade och snöade. När vi skulle kliva på bussen halkade A till och hamnade halvt under bussen. Jag var halvvägs in med vagnen med F och dörrarna började pysa. Precis som om de var på att stängas. Panik. Fiskade snabbt upp A med hjälp av en tjej som såg vad som hände. Tack tack tack oändligt mycket tack. Inte förren jag kliver av fattar jag vad som hänt. Håret reser sig i nacken. Jag blir så rädd. Har aldrig varit så rädd. Aldrig någonsin.
Otäckt. När jag blundar ser jag vad som kunde ha hänt. När jag tittar på A ser jag vad jag kunde ha förlorat. På en sekund.
Ögonen blir blöta. Det värker i bröstet.
måndag 17 mars 2008
Tänk snabbt! (Tänk om...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Uhhhhhh!!! Så glad att det gick bra!!
Usch.......Såna tankar flyger i mig titt som tätt. Innan varje utflykt, innan varje gatkorsning. Det som inte får hända häder om det händer på en sekund.Vi måste hela tiden vara med. Se allt. Inte konstigt att vi är helt slut på kvällarna när ännu en dag överlevts..! kramen
Skicka en kommentar