Fika i 23:an

Ja, idag bestämde jag mig envist. Idag ska jag ut. Vill ut. Måste ut. Mot dagis. Jag tvingade K att stanna kvar på jobbet, jag lyckades övertyga honom att det här klarar jag. Övertygade även snälla Helena som ringde när jag precis hade kämpat mig ner för En trappa att jag skulle klara det. Envis foglossningsmamma som desperat försöker klara sig själv, trött på att be alla snälla om hjälp. Men jag behöver den och det måste jag bara inse. Jag behöver hjälp!

Ja, hur gick det då, när envisa foglossningsmamman skulle hämta sin son på dagis?

Jo, det ska jag berätta. Efter att jag lyckats övertyga mig själv om att det är helt normalt att det tar 20 min att gå ner för 48 trappsteg gick jag med mina små myrsteg till bussen. Låtsades för mig själv att alltomkring mig var helt nya saker jag aldrig hade sett förrut och att det var därför det gick så sakta. Nämen, har det huset verkligen stått där? (Ja, sen ca 1952) Fast det var faktiskt så att jag verkligen såg nya saker. Detaljer. De små små detaljerna ser man, det hade jag inte sett om jag inte haft foglossning. Efter 45 min var jag äntligen på dagis. Det var ju härligt! Inte alls ansträngande, oooonej! Fast det var verkligen skönt att få regndroppar på glajerna och att mina sneakers läckte in. Jag njöt av det för jag var ute.

Resan hem gick via OKQ8, skulle hämta ett paket från H&M. Köpte även svindyra Maryland cookies. När vi äntligen var hemma gick A upp för trapporna i för väg, när jag rosig om kinderna äntligen var uppe satt underbara lilla A och hade picknick på trappan vid våran dörr. Där satt han hel nöjd med Ice Bat och apan. Saft och kakor i trappen, inte illa. Men jag förstår honom har han en sån seg morsa som det tar 20 min för att komma upp. Då skulle jag också ta med fika.

-Åh, nu har du varit duktig mamma! säger A och ger mig en cookie.